Håll i hatten, för idag kommer ni behöva skrolla fingrarna ur led för att kunna se alla bilder, ty det blir MÅNGA av den varan. Den här filuren heter Eddy. Han är den balinesiske guide vi hyrt för att visa oss runt på denna vackra ö under en hel dag. Vi kommer att få beskåda såväl vackra naturscenerier som ointressant hantverk. Vi börjar med det sistnämnda:


Det första stoppet på resan - om vi bortser från bankomatbesöket - var den här textilfabriken som vi artigt låtsades vara intresserade av att se. De här människorna gör mönstret på tygen genom att måla tygen i någon slags lackfärg som värms upp, vilket innebär att en julig känsla spreds över nejden då det luktade preciiis som när man lackar paket.


Den här damen väver tyget i sin därför anpassade stol (vävstol). Boring. Vi fortsätter in och ser om vi kan smygfotografera några av textilprodukterna man fick köpa (men alltså inte fota).


Tro fan att man inte får plåta av dessa slipsar! Har ni sett på maken till fula slirrar? Den ena värre än den andra. Nä, nu åker vi härifrån hörni!


Vart åker ni då, undrar ni? Jo - vi åker för att beskåda ett traditionellt balinesiskt hem. Ett sådant visar sig, när vi kommer dit, för det första ståta med en rejält prunkande trädgård...


...och inte nog med det - själva hemmet består tydligen av ett helt gäng olika byggnader som rymmer allt från sovrum och kök till...


...ett eget tempel i vilket Tina och Eddy figurerar här på bilden. Balineserna är ett EXTREMT religiöst folk, som besöker sina tempel tre gånger om dagen, och ger gudarna som offer varje dag i form av exempelvis blommor och mat. Religionen i fråga är hinduismen, men Balineserna är väldigt toleranta mot andra religioner också. Ingen jobbig fundamentalism här alltså.


Bali dräller också av sådana här statyer, vilket gör Tina upprörd eftersom hon anser dem vara i fulaste laget. "Varför gör de inte fina figurer, när de nu har så duktiga hantverkare?" undrar hon ständigt, utan att få svar på sin fråga. Visst är det lite penis som tittar ut där förresten?


I anslutning till det Balinesiska hemmet - vilket tydligen beboddes av medelklass - låg den här lilla kaffe- och tebutiken. Där sålde de världens dyraste kaffe - Kopi Luwak. Det speciella med just Kopi Luwak är att det inte är gjort på vilka kaffebönor som helst, utan de här bönorna har redan passerat ett matsmältningssystem innan det passerar kaffedrickarens - i det här fallet Pelles. Matsmältningssystemet i fråga finns hos de här djuren:


Se där - en sovande paradoxurus i en alldeles för liten bur! Normalt sett bor dessa dock i träden och är fullkomligt galna i de röda kaffebären (heter det så?) och käkar dem med med böna och allt. I magen jäser sedan bönan och genomgår någon slags kemisk process, varefter den fortsätter genom matsmältningssystemet och så småningom trillar ut den naturliga vägen i intakt form. Där samlas de upp, rengörs och rostas sedan som vanliga kaffebönor. Resultatet sägs spöa skiten ur allt annat kaffe med sin rika, tunga smak med en touch av karamell eller choklad. Smaken beskrivs också som jordig, mustig och exotisk samt mjuk, med nästan sirapsartad kropp...


...fast Pelle blev inte sååå imponerad. Det smakade kaffe med lite för mycket sump. Fast det smakade åtminstone inte bajs, och det är ju i sammanhanget bra. Gissningsvis blir det bättre om en riktig barista (hej Totte!) gör det.


Nästa - lite ointressanta (ja, sorry - vi är inte så intresserade av hantverk, men vi ville inte göra guide-Eddy ledsen...) stopp var den här guld- och silversmedjan. Damen som sitter och pillar här kan mycket väl vara släkt med hostkinesen på flyget, ty även hon satt och hade konstanta små äckliga ljud för sig. Men satan i gatan vad duktig hon förmodligen är på silversmide!


Liksom textilstället hade den här smyckessmedjan en tillhörande butik i vilken man om man ville kunde köpa smycken de smidat. Det ville vi inte. Men en kul sak var dörröppningen till stället i fråga, då det kändes som att man gick igenom en magisk spegel. Nu kanske någon invänder att det i så fall saknas spegelbild, men vi skrev faktiskt att det var en MAGISK spegel, hallå!


Nästa stopp på vägen var dock intressantare. Vi skulle in och kolla detta gamla tjusiga tempel.


Innan vi fick gå in var vi dock tvungna att skyla våra respektive ben med varsin sarong som vi fick låna. Tina fick den som alla andra fick - nämligen den snyggt randiga - medan Pelle av någon anledning fick en turkos med ett Luciadräktsliknande sidenband. Och inte nog med det - när Eddy skulle dokumentera detta så blev det både oskarpt och snett. Men ändå.


Bali fullkomligt dräller av tempel, och i det här - som ligger ...ja, någonstans i högra Bali. Eddy berättade det för oss i bilen, men han hade inte världens bästa engelska uttal, så vi uppfattade det aldrig. Nåja, åter till ämnet - så är tydligen den där vänstra tornartade stengrejen med ett heligt, gyllene paraply på toppen den viktigaste. Kanske för att den är äldst - vad vet vi?


Hur som haver så är dessa tempel en mäktig syn, och det känns lite som att man sprungit rätt in i en Indiana Jones-film när man går omkring här.


...om man bortser från att den högra figuren här på bilden förmodligen inte hade fått gå klädd så där i närheten av doktor Jones. Den vänstra figuren - alltså lejonet, inte Tina, heter Bala Gong och er någon form av lejon tror vi, och i just det här templet med anletsdrag konstruerade av frön.


Så här ser han ut från lite närmare håll: Glad med ett tunt halmskägg samt en gulvit haklapp. Lite söt på nåt sätt.


För att inte tala om de här filurerna. Väldigt söta faktiskt. På nåt sätt.


Vi fortsätter lite till med tempelbilderna. Här står Tina framför en "Meru" som är en slags altarbyggnad som av någon anledning alltid ska ha ett udda antal tak. Vilket den här som synes lyckas fint med. Taken är för övrigt byggda av svarta blad från sockerpalmen, vilket tydligen både är dyrt och väldigt hållbart.


Och här har hon slagit sig ner bredvid en av de figurer hon tycker är så fula på kanten av den paviljong där gudarna samlas för att beskåda tempelceremonierna när det är tempelfestival.


Här sitter de alltså och beskådar spektaklet, och det är ju synd att vi missade en sådan festival, då det hade varit klart mäktigt att lyckas fånga Brahma, Shiva eller Vishnu (allra helst alla tre förstås) på bild.


Efter tempelbesöket åkte vi vidare till ett träsnideri, vilket vi hör och häpna tyckte var riktigt intressant, ty balineserna har en träsnidarkonst som är helt makalös.


Tyvärr fick man inte fotografera inne i själva butiken där de allra mest imponerande sakerna fanns - vi såg exempelvis en fiskare i snudd på naturlig storlek med en närbur innehållande en massa fisk - allt snidat ur ett enda trästycke. Den här träbänken däremot stod utanför, så den fick vi fotografera. Damen, med skrubbsår på knäna och ett lakterande högerbröst, är alltså inte fastlimmad på bänken, utan utsmidad ur samma stycke trä.


Och det är alltså dessa killar och tjejer som tillverkar dem. Yrket (och talangen verkar det som) går inom familjen, så var och en av dessa skulptörer har en lång släkttradition av träsmide bakom sig. Kanske är det dessa gener som gjort att de även kan använda fötterna som redskap.


Vi fortsatte sedan vår kulturella resa genom att åka till någon form av konstnärscenter, där vi hittade en superfin tavla som vi var på vippen till att köpa tills vi insåg att vi inte har någon vägg den skulle få plats att hänga på. Den påminde dock lite om den avlånga stående tavlan till vänster om den här konstnären i det att den i princip var svartvit, men med små fåglar i ljusa färger som bröt av. Hmmm... Svårförklarat märker vi, men den hade varit helt perfekt som fondtapet. Tyvärr fick vi inte fotografera den heller, så ni får tro oss på vårt ord.


De hade även en gigantisk tavla föreställande bambu, målad av den här killen. Tavlan till höger här ser ut som en liten del av den, fast inte färglagd. Den färdiga varianten var helgrön och superläcker, men vi måste säga att vi även gillar de ofärdiga svartvita varianterna här också.


Sedan var det dags för nästa stopp på färden, som var Monkey Forest - dvs Apskogen. Helt enkelt en djungel där det kryllade av apor. Vi betalade 20.000 rupier var i entréavgift, samt lika mycket för ett knippe bananer att mata de små liven med, och sedan gick vi in...


Först matade Pelle en ganska stor rackare, som gissningsvis trodde att Pelle var en silverback, med tanke på hans plötsligt extremt gråa hår.


Titta - det gick ju bra det här. Apan är nöjd - Pelle är nöjd - alla är nöjda. Då är det Tinas tur...


Se där ja! Även Tina hittade en apa som artigt tog emot en av hennes bananer...


Men vad är det här? Varför börjar han visa sina enorma huggtänder? Tycker han månne det är snålt med bara en banan? Ånävars - här skäms inte bort några apor, tänker Tina och reser sig upp...


...vilket apan i fråga INTE tycker om - han SKA ha mer banan, om han så måste hämta dem själv!


"AAAAAAH! HJÄÄÄLP!!!!" skriker Tina förskräckt när apan hoppar upp och försöker tillskaffa sig bananerna med tvång. "VÄND DIG MOT KAMERAN!!!" skriker hennes fotograferande make tillbaks...


Sådärja - lite bättre...


Just så- nu ser man lite mer av Tinas förskräckta ansikte. Tack och lov bet dock apan inte i något mer än bananerna som Tina höll i, men om vi säger så här - det var slutmatat för Tina efteråt, och inte enbart för att den oartiga apan snodde resten av bananerna.


Tänk om alla apor kunde varit så här lugna och snälla istället?


Eller haft mödrar som hållit dem med ett stadigt tag i svansen så att de inte kunnat hemfalla till bananrånarverksamhet...


Kanske saknade den kriminella apan en trygg modersgestalt?


Eller så var det helt enkelt bara ett rötägg. Vi får hoppas den här sötnosen växer upp till en trevligare figur.


När vi fått nog av alla primater beslutade vi oss för att ta oss en stärkande djungelpromenad. Notera apslemmet på Tinas högeraxel. Nej inte Pelle - hennes HÖGERAXEL - alltså den till vänster i bild.


Vägen till djungeln började nedanför den här drakprydda trappan, och fortsatte sedan...


...förbi den här poolen/dammen som såg ut att vara tagen direkt ur ett Lara Croft-spel.


Sedan följde vi den praktiskt träplankade gången bortåt varvid djungeln blev allt tätare, och gångstigen allt smalare...


...hela tiden ackompanjerade av det forsande ljudet från vattnet bredvid oss...


Ja det var i sanning en stärkande promenad! Se hur frisk och kry Pelle ser ut, om man jämför med karln som sov i en soffa igår.


Nästa stopp på vägen var något vi längtat efter ända sedan vår käre vän Orvar tipsade om det i sitt långa saker-att-göra-på-Bali-tipsbrev som han skickade till oss dagen innan vi for iväg. Och det vi av någon anledning blev mest sugna på av alla saker han tipsade om var den lilla till synes oansenliga restaurangen Ibu Oka.


På Ibu Oka serveras det som Orvar så träffsäkert formulerade gris med ris, samt ris med gris. Inget annat. Deras grej är helt enkelt att helgrilla grisar över öppen eld i sex timmar samtidigt som de konstant penslar dem med kokosvatten. Och sedan har de någon typ av hemlig kryddblandning också. Förutom själva grisköttet serverar de även blodkorv (gjord på samma gris) samt rostad svål (också från samma gris).


Resultatet? Supergott och det saftigaste fläskkött vi någonsin ätit. Till och med svålen var god. Mästerkocken Anthony Bourdain från "Kitchen Confidential" anser detta vara den bäst tillagade grisen i världen.


För övrigt måste det påpekas; det här med superlåga bord man ska äta vid. Vad är grejen med det? Obekvämt - det är vad det är? Sitta där och försöka vika in sina västerländska vader under antingen bordet eller sig själv, och sedan sitta i denna ställning en hel middag? Då blir man ju krympling för livet. Turligt nog hittade vi (ja, vi växlar konstant mellan första- och tredjeperson här - vänj er!) ett bord vid kanten, så att Pelle kunde dingla med sina för dagen strumpbeklädda fossingar vid sidan av istället.


Eftersom vi är de vi är och inte ätit något sedan frukost så beställde vi in varsin ytterligare huvudrätt efter att ha tryckt i oss den första. Man kan säga att vi började med en "Gris med ris" och fortsatte med en "Gris utan ris", som tydligen också var en rätt som serverades, trots Orvars research. Mätta och belåtna åkte vi sedan vidare till nästa sevärdhet:


Några av Balis vackra risterrasser, som nyligen blivit inkluderade på Unescos världsarvslista. Det är svårt att göra rättvisa på bild hur extremt vackra och mäktiga dessa landskap är - ens om man försöker sig på en panoramavariant som vi gjort här - men tro oss; de är helt makalöst läckra. Och det faktum att det trots att det faktiskt är människan som format detta landskap, men att det ändå känns som ett natursceneri är ju rätt unikt.


Här ser vi en upprymd Pelle njuta av de vackra scenerierna. Det faktum att han har dem bakom ryggen tycks inte röra honom i densamma.


Som om det inte var nog med mäktiga risterrasser så fortsatte vi ytterligare en bit och kom så småningom fram till den här vyn av den fortfarande aktiva vulkanen Batur. Det mörka ni ser en bit ner på den är lava från det senaste utbrottet 1963.


Skåda Tinas min över att stå på så tryggt avstånd från den rykande kratern...


Och om ni undrar vilken som är själva vulkanen på dessa bilder, så är det det däringa berget i bakgrunden som Pelle pekar på.


Så var det dags för det sista besöket för dagen, vilket visade sig vara en balinesisk trädgård där vi kunde se hur en massa av de frukter vi pillar i oss såg ut innan de var skördade så att säga. Nu hade det börjat regna, och Tina visar här hur hon är kapabel att både skydda sitt hår samt kameran Pelle håller i för det fallande vattnet.


När vi såg de här buskarna så är vi glada att det finns människor som plockar - i det här fallet "Salak" eller "Snake skin fruit" - åt oss...


Något vi glatt utnyttjar här i trädgårdens lilla fruktbutik där vi glatt smakar oss igenom sortimentet. Salak är förresten de små bruna ormskinnsliknande (därav dess engelska namn "snake skin fruit") sakerna som ligger ovanför orden "där vi glatt smakar" två textrader här ovanför. Nåväl, vi tjackade på oss ett kilo rambutan som är små ljusröda frukter med mjuka taggar som påminner om hår. De är synnerligen lättskalade och smakar som lychee. Har vi någon närbild på dem? Nä. Inte än.


Sen var det dags för dryga två timmars hemfärd, och utanför bilfönstret kunde vi beskåda hundra- ja kanske tusentals syner som denna; balinesiska familjer som sitter utanför sina affärer bakom vilka de också bor. Ungefär som i Thailand alltså, fast med balineser istället för thailändare.


Väl hemma, trötta men nöjda över dagens alla intryck hörde vi hur regnet började smattra på rutorna och det började dundra från himlen, och strax var ett äkta tropiskt åskväder över oss. Pelle - foto- och resedagboksnörd som han är - insåg att han givetvis måste fånga någon av de hundratals blixtarna som slog ned omkring oss, vilket var lättare sagt än gjort då det inte riktigt fanns någon plats han kunde göra det ifrån som både gav regnskydd och utsikt. Till slut hamnade han iallafall på hotellbalkongen i åskvädrets slutskede, så denna lilla ynkliga blixt var den enda han lyckades fånga. Dessutom råkade han uppenbarligen rucka på kamerans position - stativlös som han är i det här landet - under den 33 sekunder långa exponeringen, så fönstrena på hotellet bredvid blev helt suddiga. Men ändå. En blixt blev det iallafall. Och i morgon kommer resedagboken vara MYCKET kortare...