Lördag - Söndag

Jaha. Så var hemresedagen här redan. Attans! Vi satte klockan på 07:30 för att verkligen kunna pressa såväl det sista ur Bali, som våra kroppar i solen. Men denna lyste snarare med sin frånvaro än upp himlen, som i sin tur istället täcktes av dessa blygrå moln. Nåja - så länge det inte regnar kanske man kan få någon promilles mörkare hudnyans om man ligger utan solskyddsfaktor, tänkte vi och gjorde just så. Tills det givetvis började regna, och vi rusade tillbaka in på hotellrummet... ...som turligt nog bjöd på uppehållsväder, vilket fick följden att vi stannade där några timmar och läste våra böcker i lampors sken istället för solens ickedito. Tina utnyttjade också möjligheten att koka te med hjälp av världens kanske långsammaste vattenkokare som av någon anledning placerats i vårt rum. Att koka upp en halv liter vatten i denna tog en kvart. På riktigt alltså: 15 minuter för att koka upp 5 deciliter vatten. Förmodligen hade det gått snabbare att bara ställa vattnet i fönstret istället. Om det varit sol vill säga. Men det gjorde den som sagt inte, vilket inte direkt gjorde vår redan rätt trista balkongutsikt roligare... När vi trodde att regnet började avta en aning i styrka gick vi ner till lobbyn för att - om det väl slutade - snabbt kunna rusa ut till poolen och hugga några schyssta platser... ...plus då att vi bytte ut utsikten från vår trista balkongvy till denna - inte heller så roliga - bord-med-parasoll-vy. ...och regnet - det bara fortsatte... ...tills det plötsligt - faktiskt - slutade, och vi lyckades få ytterligare någon timme i kanske inte sol men åtminstone uppehållsväder. Så småningom kom dock regnet tillbaka, och när vi ånyo flydde in på hotellet så möttes vi av den här synen; ett bröllop som hölls på en av de mest romantiska ställen man kan gifta sig på - en hotellobby... ...och här har ni snubbarna som levererade ingångsmarschen. För det australiensiska paret var det tydligen inte nog med att de satt och spelade i lobbyn hela dagarna, utan de ville också inleda sitt liv som gifta till deras musik. Och vad var det för musik då, undrar ni? Jo - traditonell balinesisk musik, vilket låter lika trevligt i teorin som fruktansvärt i verkligheten. Ty maken till entonig, upprepande musik har vi aldrig hört maken till. Om ni med entonig röst mässar följande: Plong-pling-plong-plong-plung, och sedan repeterar detta i oändlighet, så får ni ett hum om hur det låter. Men instrumenten och mössorna är ju fina... Så småningom gick solen ner framför hotellets entré (men bakom några palmer och elledningar), och klockan 19:20 så satte vi oss i taxin som skulle ta oss till flygplatsen från vilken vi skulle börja den långa, långa flygningen tillba till Sverige... ...eftersom vi hade 21 timmars flygning framföross, så skippade Pelle linserna och körde oldschool med brillor istället. Hade han skippat även dessa hade de väntande medresenärerna här på Denpasars flygplats sett lika suddiga ut för honom på plats som de gör för er när ni ser dem här på bilden. Eftersom Tina redan har tillräckligt med kroppsliga problem, så vill hon gärna undvika att få en blodpropp som lök på laxen, så då sätter hon på sig dessa diskret mörkblåfärgade stödstrumpor som ska minska risken att drabbas av sådana i samband med flygresor. Plus att de håller fötterna varma, vilket också är bra eftersom Tina ständigt fryser om dessa. Liksom på vägen till Bali så mellanlandade vi i Singapore, och nu liksom då såg vi till att utnyttja de här sällsynt sköna fot- och underbensmassageapparater under den dryga timme vi fick vänta där, innan planet som skulle ta oss till nästa stopp - Doha i Qatar - lyfte. Efter sju och en halv timme i luften, så landade vi sedan i Doha, Qatar, och maken till tråkig flygplats får man leta efter. Trista taxfreebutiker och alldeles sällsynt obekväma bänkar med handtag mellan varje säte som skulle förhindra att man lade sig och sov de timmar man tvingas vänta här. Det hindrade dock inte den anonyme filuren bredvid Pelle här, som uppenbarligen besatt den avundsvärda förmågan att kunna somna ändå. I tre och en halv timme skulle vi sitta och vänta där på att få borda planet som skulle ta oss den sista flighten mot Arlanda... ...och när vi väl gjort det hade det återigen blivit ljust. Vilket underligt nog inte gjorde oss mindre trötta. Turligt nog hade vi lyckats mygla till oss platser med extra benutrymme även på hemresan, och dessa i kombination med de fyra 18,7-centilitersflaskor vin som Pelle tryckte i sig i samband med lunchen/middagen/frukosten (vad det nu var) gjorde att den 21 timmar långa resan ändå gick förvånansvärt smidigt. Så till slut så var vi hemma, och möttes av den här underbara högen post som bestod av såväl mysiga nördtidningar till Pelle som härliga räkningar som genast måste betalas. När vi satte oss i taxin utanför hotellet på Bali startade Pelle stoppuret i sin telefon, och när vi klev ur taxin som kört oss hem från Arlanda så stoppade han den. Själva resan hade således tagit nästan 26 timmar. Innan avfärden från hotellet hade vi varit vakna i 12 timmar. Så vad väljer vi då att göra när vi kommit hem och varit vakna i 38 timmar? Jo - börja tvätta förstås, ty nu hade vi kommit in i andra andningen. Summan av kardemumman - en fantastiskt skön semester, ett vackert land och ett supertrevligt folk. Men något Thailand är det ju inte...

<<

Meny