MÅNDAG 30 MAJ

Vår taxichaufför

Planet gick 10:25 och av någon anledning hade Tinas allergimatbeställning inte gått igenom, vilket lade en aning sordin på hennes stämning. Men kabinpersonalen visade sig vara av det bästa slag, så de gjorde allt i sin väg för att hon ändå skulle få äta NÅNTING. En supertrevlig steward i 45-årsåldern gav helt sonika bort sin sallad som han skulle äta till henne, och sa att han ändå inte borde äta sallad på flygningar, eftersom det inte var så bra för honom. Han lät oss förstå att vi INTE ville veta på vilket sätt det inte var bra för honom dock, så vi var tacksamma för att han besparade oss den storyn. Nästa måltid blev dock ännu bättre, för då hade samma steward på eget bevåg lagat till en smaskig laxsallad åt henne, medan vi icke-allergiker fick någon trist färdig-ostmacka…

Turligt nog – fast det var SAS – så var det även fri dricka på planet, så Pelle drog i sig tre flarror vitt vin och en halv öl (Tinas – som hon upptäckte att hon inte var sugen på öl när hon väl fick den), vilket fick honom att faktiskt lyckas slumra till i 20 minuter, med öronen fulla av Morgonpasset-podd. Tina satt på fönsterplats på solsidan under hela flighten och njöt av ljuset samtatidgt som hon spanade ner på Grönland.

Efter en synnerligen smidig flygning på 8 timmar så landade vi 12:30 på Newarks flygplats i till ett 32-gradigt New Jersey. Där fick vi först gå igenom en passkontroll där vi även lämnade in lappar på vilka vi garanterade att vi inte hade med oss färsk frukt in i landet. Tina hade turligt nog smällt i sig sitt äpple respektive sin banan som besättningen hade skramlat ihop till henne, så tack och lov slapp vi hamna på Guantanamo. Förutom fruktfriheten vi bidrog med fick vi även lämna våra fingeravtryck. Sen var det bara att visa upp den där lappen i ytterligare en lucka i vilken vi fick stämplar i passet och sedan äntligen blev insläppta i landet.

Bagaget kom som det skulle, och därefter kom vi ut i vänthallen där Pelle ringde Jeremy, som är den som äger lägenheten vi ska hyra som ligger på 214 Mulberry Street, och han berättade att han tyvärr inte var hemma, men att vi kunde buzza oss in och sedan hade han lagt nyckeln under dörren. Visst, det funkar säkert, tänkte vi och påbörjade sedan vår jakt på en taxi. Vilket inte var helt lätt, eftersom det stod ”No passenger pick-up” på alla dörrar som ledde ut till de fina gula taxibilarna som stod och väntade utanför. Till slut gick vi ner en våning och ut på en parkering, där vi efter att ha fått reda på att resan skulle kosta 57 USD plus 11 USD i vägtullsavgifter, vilket vi tyckte var helt ok. Kanske blev vi lurade - kanske inte...

Taxichauffören var preciiis den typen vi hoppats få – en lite sunkigare och mer New Yorkig variant av Morgan Freeman, som av någon anledning under nästan hela resan talade till Pelle som om Tina inte alls var med i bilen. Typ ”Your wife is gonna love this and that”. Resan tog väl ungefär en halvtimme genom trafik som chauffören i fråga tyckte var alldeles för tät, men som inte var värre än en eftermiddag i Stockholm.


214 Mulberry Street

Väl framme vid 214 Mulberry Street blev vi genast nöjda då det var ett riktigt New York-hus med den karaktäristiska brandtrappan på utsidan. Vid den låsta ytterdörren tryckte vi sen på alla knappar tills någon av grannarna slentrian-släppte in oss. Två smaaala trappor upp låg sedan den lägenhet – 3E – som vi skulle bo i. Nyckeln låg som utlovat på plats, och efter visst besvär med låsen så tog vi oss in i den. Den visade sig vara lite turkost murrig, men supercharmig och fin och förvånansvärt stor med New York-studiolägenhetmått mätt.


Vår gata

Vi lämnade väskorna, bytte raskt om och gick sedan ut för att utforska kvarteren. Och vilka kvarter sen! SUPER-mysiga och precis där vi bodde  gick Mulberry St över i någon slags gånggata med små stånd där de sålde allt från t-shirts till grillspett och grillade majskolvar, samt lotterier av diverse sorter. Någon i ett kasta-pil-på-ballonger stånd försökte få Pelle att vinna ett fult kramdjur till Tina genom att ge honom en gratispil, men se den gubben gick inte. Gick däremot gjorde vi, och nu var vi på jakt efter en restaurang som kunde fylla våra tomma magar med mat.


Halvgod pizza

Eftersom vi befann oss i Little Italy så var det italiensk mat och italiensk mat only som serverades i alla mysiga restauranger vi gick förbi. Inte helt optimalt för Tina, men hon bestämde sig för att offra sig och vi satte oss vid ett bord på en uteservering. Där åt vi först vitt bröd som vi doppade i en jättegod olivolja fylld med olika kryddor (bland dem – massor av vitlök). Sedan beställde Pelle en capricciosa och Tina en boulognaise, vilka båda var …ok, men inte mer. Till dessa drack vi New Yorks klor-vatten (eftersom man inte fick dricka alkohol på denna restaurangs uteservering), och sedan gick vi därifrån och vidare neråt Brooklyn-hållet, vilket var söderut.


Brooklyn Bridge

Plötsligt – efter att ha korsat Canal Street – var vi inte längre i Italien utan snarare i Kina. Little Italy övergick till Chinatown, och det KÄNNS verkligen som Asien där. Kinesiska skyltar, butiker med varorna utanför och familjer sittandes på dess tröskel osv. Vi fortsatte gå, passerade en park där en massa kineser satt och spelade dam i värmen, och gick sedan vidare mot denna tjusiga bro vid namn Brooklyn Bridge som vi tänkte promenera över.


Pelle tjackar tunnelbaneremsa

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter mycket om och men och kringelikrokar tog vi oss till slut till en tunnelbanestation (City Hall) där Pelle köpte två stycken unlimited-biljetter för 29 dollar styck, med vilkas hjälp vi skulle få utnyttja lokaltrafiken obegränsat under sju dagar. Vi virrade omkring litegrann på stationen och satte oss till slut på ett tåg som tog oss till den station vi tyckte såg ut låg närmast Brooklyn Bridges andra brofäste – eftersom vi ville promenera FRÅN Brooklyn och MOT Manhattan. Borough Hall hette den (en station som hette High St. låt tydligen närmare, men det var inget vi förstod av den tunnelbanekarta vi tittade på då…).


På tåget på väg mot Brooklyn

Därifrån gick vi ut åt det vi trodde var rätt håll och började promenera. Och promenera. Och promenera... Efter en stund blev vi törstiga och gick in på ett McDonalds och beställde varsin medium-läsk, som är lika stor som stora läsk i Sverige, och hittade där gratis nätverk som var extremt långsamt, men som vi ändå lyckades utnyttja för att meddela oss på Facebook att vi var framme i New York. Därefter fortsatte vi i den riktning som Tina VISSTE skulle leda till Brooklyn Bridge. Vi gick och vi gick och till slut protesterade Pelle eftersom han tyckte det kändes som att vi gick åt helt fel håll, så då frågade vi till slut ett par New York-bor om vart vi egentligen var. Det visade sig konstigt nog att Pelle hade helt rätt, och vi fick således en ännu längre promenad än vi räknat med innan vi till slut kom fram till den träplanksgång som gång- och cykelvägen över bron bestod av.


Kass utsikt

Tyvärr pågick någon form av renoveringsarbete på bron, vilket tog bort 95 procent av all utlovad utsikt därifrån. Bron i sig var jättefin med en massa kablar hit och dit, men man kunde inte se något från den, eftersom ett tre meter högt staket av korrigerad plåt skymde sikten. Lite småirriterande, men solen sken och det var drygt 30 grader varmt så vi (särskilt Tina) trivdes ändå.


Bättre utsikt

Turligt nog är ju Pelle uppåt två meter lång, så om han ställde sig på tå så nådde han preciiis ovanför staketet med kameran, så då fick vi åtminstone se vad vi missade för typ av utsikt. Och i och med att vi publicerar fotona han tog då, så även ni.


Utsikt medelst balkar


Dyrt vatten

I slutet av den 1,8 km långa hängbron, som faktiskt är längst i världen, fick vi ändå några vybilder som fick duga, och vi köpte en vatten för överpriset 2 dollar. Vi ville givetvis ha några bilder av oss själva på detta tjusiga byggnadsverk, så vi bad en förbipasserande om hjälp.


Mycket himmel

Av någon anledning tycker okända människor man ber fotografera en att det bör vara med MYCKET himmel på kortet. Ju mer luft ovanför huvudena på oss desto bättre.


Lagom med himmel

Nä - om man vill ha ett vettigt komponerat bildutsnitt får man banne oss ta bilden själva!


Pelle Posör


Tina studerar tunnelbanekartan


När vi tyckte oss vara nöjda med allt brogloende så bestämde vi oss för att åka hem, duscha av oss resedammet och sedan traska iväg till Tyskarna som hyrde en lägenhet bara några kvarter från oss. På 306 Mott Street om vi ska vara exakta. Vi gick till City Halls tunnelbanestation, vecklade upp vår tunnelbana, studerade den noggrant och satte oss sedan som passerade vår station. Och passerade var precis vad det gjorde. I 70 knyck. Det visade sig nämligen finnas två typ av tåg - local och express - och vi satte oss på ett av de sistnämnda, vilka bara har några få stopp, och tyvärr visade sig vår station inte vara ett av dessa. Nåja - vi sätter oss på ett tåg som det INTE står express på, tänkte vi och åker tillbaka söderut med detta. Tyvärr visade sig detta BLI ett expresståg, så efter att återigen sett vår station susa förbi utanför rutan så befann vi oss så småningom tillbaka på ruta noll - dvs City Hall.


Vår tjusiga New York-lya

Nåja. Till slut hittade vi iallafall ett lokaltåg som tog oss hemåt till vår synnerligen mysiga lya som vi hyrde via den excellenta sajten Roomorama. Där upptäckte dock att det utlovade internet inte fungerade,  men lät oss inte nedslås av detta utan duschade och bytte om och försökte vänja oss vid känslan att bo i denna legendariska stad.


Vår tjusiga New York-lya från andra hållet

Det skulle dock nog inte vara så svårt, kände vi när vi traskade omkring i vår turkost inredda lägenhet, trots den förhoppningsvis tillfälliga bristen på fungerande internet. Nåja - väldoftande och ombytta gick vi sedan ut och började traska mot Tyskarnas lya - en promenad på sisådär en fem minuter.


Tyskarnas gröna lya

De visade sig ha en modernare, fast mindre och grönare variant med en helväggsspegel och bäddsoffa. Där drack vi varsin öl som de bjöd på, och åt chips därtill medan vi funderade på vart vi skulle inta vår kvällsvard. Eftersom vi befann oss i närheten av Little Italy vimlade det ju av italienska restaurganger, men eftersom Tina varken tål parmesan eller grädde så finns det ofta inte så roliga rätter för henne att beställa på dessa, så vi bestämde oss för att hitta något annat.


Soho-promenad

Så vi tog en taxi för sex dollar mot Soho där vi efter mycket om och men hittade ytterligare en... italiensk resaturang. Turligt nog serverade de dock fler rätter än de sedvanliga pasta och pizza, så den fick duga.


Kristin (i oskärpa) och Leif (i skärpa) väntar på mat

Tina beställde en grillad lax med sallad medan Pelle (och Kristin) satsade på pasta med musslor i vitvinssås. Vad Leif beställde har vi ingen aning om, men vi fick alla vänta en ganska bra stund på maten iallafall...


En smått ölfryntlig Pelle

När maten till slut dök upp avnjöt vi den med Pellegrino-vatten, utom Pelle som förstås tog en öl. Bredvid restaurangen låg en fontän som KANSKE är den i Vännervinjetten – vad vet vi? Efter lite googlande visade det sig dock att vinjettfontänen finns i en studio i Los Angeles, så ni får klara er utan fontänbild överhuvudtaget. Nå iallafall - efter intagen måltid och snicksnack med de fina Tyskarna tog Pelle och Tina en taxi hem, och klockan 22:45 – dvs 05:45 svensk tid – släckte vi till slut lampan och somnade smått ömma i kroppen, glatt omtumlande av alla intryck efter en fantastisk förstadag i Det Stora Äpplet.

Meny Tisdag