Dag 10
(onsdagen den 7:e februari 2007)
Kära resedagbok, idag var en dag vars tema visade sig bli "Djur det är synd om" (och då menar vi inte myrstackarna). Det började med att vi öppnade dörren till vårt hotellrum, och där låg denna ynkliga lilla varelse i form av en gräshoppa som verkade ha brutit vänsterbenet. Den levde dock fortfarande, och Tina tog den försiktigt i ett papper och lade på en gren istället. Nu ligger den nog i en fågelmage i närheten. Sen fortsatte det så småningom och blev allt värre och värre, men låt oss inte gå händelserna i förväg - vi börjar från början:
Idag var tanken att vi skulle ha en heldag i Phuket Town, så vi hyrde en taxi för en hel dag för 2500 baht, och denna taxi skulle enligt dealen köra oss dit vi ville och så skulle vi kunna slänga in alla påsar med saker vi shoppat i den emellanåt så vi slapp släpa på dessa. Well... Taxin kom iallafall i tid till hotellet och plockade upp oss. En trevlig engelsktalande thaigubbe tog emot oss och visade in oss i taxins baksäte, som - minst sagt - var en trång historia. Här i södra Thailand är sisådär en 90 procent av alla bilar av pickupmodell, så det fullkomligt dräller av Toyota Hiluxar här. En pickups främsta kännetecken är ju flaket, och det innebär att det eventuella baksäte som finns inte är anpassat för vare sig vuxna människor i allmänhet eller herrskapet Norman i synnerhet. Nåväl - den som vill vara fin får lida pin, tänkte vi, och föreställde oss alla tjusiga saker vi skulle shoppa och sedan klä upp oss i. Tyvärr visade sig den engelsktalande chauffören bara vara chaufför upp till huvudgatan, där förarbyte skedde, där en annan - icke engelsktalande skulle det visa sig - dito tog över. Ungefär halvvägs till Phuket Town svängde även denna snubbe in vid sidan av vägen, och plockade upp ytterligare en kille som tog över förarplatsen, och denna kille var om möjligt ÄNNU sämre på engelska. Chaufför nummer två följde dock med som sällskap eller nåt (vi vet inte - men med var han).
Nåja - än så länge hade vi inte insett de stora nackdelarna med icke engelskspråkiga chaufförer (egentligen hade vi ännu inte ens förstått hur extremt okunniga de var i det brittiska tungomålet, men det var bara en tidsfråga). Det första stället vi ville till var enligt guideböckerna ett bra shoppingcenter som hette The Big C. Detta stora C visade sig vara uppkallat efter skolbetyget det skulle fått på våra föräldrars tid, för något höjdarvaruhus var det verkligen inte. Som ett jätte-Domus ungefär, och när vi försökte dokumentera det så blev vi tillsagda av en ladyboy i vaktutstyrsel att fota, det fick man minsann inte göra. Det enda roliga de hade (tyckte Pelle) var knogjärn och armborst, men han köpte ändå inget. Efter en halvtimme eller nåt hade vi fått nog av detta trista ställe, och beordrade våra chaufförer att köra oss till stället bredvid istället - vilket var ett varuhus som hette Central Festival och som skulle vara av det lite mer lyxiga slaget. Det var det också visserligen (kanske mer Pub än Domus), men fortfarande tråkigt, och efter att ha ätit supertråkig japansk nudelsoppa bestämde vi oss för att istället pröva lyckan på den lokala marknaden i Phuket Town - och det var här det verkliga problemen började...
Vår chaufför (mannen med kartan i näven på bilden) fattade verkligen ingenting när vi bad att bli skjutsade till "Local market - central Phuket Town". Han tittade förvirrat på kartorna vi tagit med oss för pedagogikens skull, och såg inte klokare ut när vi vände dem åt rätt håll från den upp-och-nervända position han höll dem i. Vi pekade ut var vi var, och var vi skulle - och han bara "-Phuket Town?!? Phuket Town...? Phuket Town??". Sedan låtsades han förstå, och körde omkring i cirklar i en halvtimme, ivrigt diskuterandes med sin kollega (den första chauffören) i meningar som "-Phuket Town...? Phuket Town..." Vi började här anta att han letade efter ett ställe som hette just "Phuket Town" (vilket själva staden de facto gör), så vi försökte förklara att vi ville in i centrum och pekade ånyo på kartan. Det hjälpte inte. Efter en stund stannade han dock bilen, och frågade några gubbar (bilden ovan) om hjälp (exakt vad han frågade vet vi inte), men inte heller detta syntes hjälpa, så då ringde han upp en kompis på mobilen istället och frågade denne "Phuket Town?" varefter den fortsatta telefonkonversationen från hans sida löd så här (vi hörde inte vad kompisen i andra ändan sa):
"-ÖööööÖÖÖööö?"
"-ööööÖÖÖ!"
"-ÖÖÖÖöööööÖöÖööö....öÖÖ!"
"-ÖööÖÖÖööö...Phuket Town...ÖÖÖÖ!?"
"-Öööööööö...ööööö.....öööÖÖÖööö...."
"-Ö-Ö!"
Här insåg vi att han varken hade någon aning om vart vi ville eller vad vi menade, så vi tänkte att vi ber honom helt enkelt stanna när vi kommer till ett område som ser ok ut. Efter en stund kom vi till just ett sådant område och, då utspelades denna konversation:
Vi: "-It's ok - you can stop here!"
Chauffören med ett leende: "-Yes ok!" och kör vidare
Vi: "No no - stop! STOP! Here!"
Chauffören - fortsatt leende: "-Ok! Phuket Town!" och fortsätter köra
Vi: "-No no... Stooop! STOOOP! Here!!!"
Chaffören:
"Yees...?"
...varpå vi nu passerat den mysiga stadsdelen med flera hundra meter och inser att vi nog får ge upp. Ingen av våra chaufförer förstår nämligen vare sig engelska, kartor eller kroppspråk. Så vi bestämmer oss för att åka till Phuket Zoo istället.
Tack och lov visade sig båda chafförerna veta vart det låg (eller så fanns det skyltar - vad vet vi? Vi kan inte läsa thailändska skyltar), men till zoot kom vi iallafall, och där fortsatte vårt tema med djur det är synd om. Den första av det slaget vi träffade på var den här söta orangutangen som man kunde bli fotad med. Och vi vet - man bör inte uppmuntra sådan verksamhet med utrotningshotade djur som dessutom säkert behandlas ganska illa, men både Pelle och Tina har alltid drömt om att få hålla om en orangutang, och nu uppstod plötsligt ett tillfälle till detta precis framför oss, och någon vidare karaktär har ingen av oss någonsin haft, så vi ignorarade betänkligheterna och gosade loss.
Och visst förstår man att man tokcharmas av en sån här sötnosen? Och orangutangen är ganska gullig den också minsann.
Men men... Sen började vi faktiskt må dåligt på riktigt av hur de behandlade djuren här. Efter mötet med orangutangen så var det dags för "Monkey Show". En show vi såg ungefär 4 minuter av, innan vi i protest lämnade den - men det vi såg fick oss att må riktigt dåligt. En helt förtryckt apa med ett snöre om benet gick ut - rak i ryggen som en militär - på scenen med en skylt det stod "Welcome" på och en olycklig min i ansiktet. Sedan körde de den sämsta sortens eurodisco (Maria-heee! Maria-hoooo!) högt som tusan i högtalarsystemet, medan den stackars apan (med samma olyckliga min) fick göra armhävningar och situps. Då reste vi oss upp och gick...
...ut och kollade in resten av djurparken, som på en väldigt liten yta bestod av massa små burar med trötta djur i. Riktigt deprimerande faktiskt. Och elefanterna blev man nästan gråtfärdig av att se - de stod ihopträngda på en liten plätt, fastkedjade i en meter korta kedjor som de konstant drog i för att de röra på sig lite.
Man riktigt såg hur ledsna de var, och den enda gången de fick röra sig var under "The Elephant Show", då de blev påklädda rosa kjolar och fick spela fotboll (en show vi bojkottade för övrigt). Nä usch och fy för sådana här djurparker!
Men men - en show såg vi ändå med inte alltför dåligt samvete - nämligen krokodilshowen. Den bestod av två thailändare som höll på och bråkade med fyra krokodiler i en halvtimme, men det som skiljde den här showen från de övriga var att de inte försökte förmänskliga djuren. Här fick krokodilerna vara krokodiler, och om de sedan åt upp tränarna så fick dessa skylla sig själva.
Efter showen blev Pelle erbjuden att bråka med en av krokodilerna genom att hålla och rycka honom i svansen. Liksom fallet med orangutangen så är detta ju ett tillfälle som inte får missas. Tina var minsann inte feg hon heller, utan petade modigt på svansen hon också.
Efter showen och krokodilsvanspetandet hade all Tinas rädsla för dessa vidunder försvunnit, så så fort hon fick syn på en utanför visade hon genast vad hon lärt sig under dagen.
Sedan - när vi tröttnat på att se en massa lidande djur (andra exempel: Havsörnar i burar stora som provhytter, påfåglar i inhängnader av Friggebodsstorlek) så bestämde vi oss för att bege oss hemåt, eftersom vi insåg att vi knappast skulle få chauffören att hitta något annat ställe innan det var dags för oss att åka hem till Sverige igen. Chauffören - som på tal om ingenting hade en lång tum- och lillfingernagel på varje hand, vilket inte verkade förbättra hans chaufförskunskaper - såg iallafall väldigt lättad ut när vi bad honom skjutsa hem oss till Seaview Resort i Khao Lak igen.
Men det betydde ju tyvärr inte att vår dos av plågade djur var över för det. Framför oss hamnade nämligen den här bilen, till brädden fylld av grisar som inte såg ut att ha det alltför roligt...
...och när vi äntligen - efter att ha tillbringat sisådär en fem timmar sammanlagt på det trånga och hårda bilsätet - kom tillbaka till hotellet så avrundades plågade-djur-dagen med den här vilt sprattlande tusenfotingen som höll på att drunkna i kanalen utanför. Som tur var tyckte vi båda den var rätt äcklig, så dagen avslutades ändå i dur.