Så var då den sista dagen här (vi räknar inte i morgon, eftersom vi sätter oss på flygplanet hem till kalla Sverige redan på förmiddagen), och då borde man ju passa på att göra detta till en extra minnesvärd dag. Men icke. Det började nämligen med att Pelle blev lite febrig i går kväll - antagligen något han ätit, och i morse var han i och för sig bättre, men särskilt sprudlande var han dock inte. Nåja - vi åt frukost iallafall, och sedan bestämde vi oss för att vi åtminstone kunde fotografera av lite mer av hotellet vi bott på hela tiden. Om inte annat för att minnas det själva när vi i framtiden kollar igenom det här resealbumet. Sagt och gjort, och som första bild lägger vi här ut Pelle då han står på loftgången utanför vårt hotellrum. Man skulle kunna tro att det fanns någon typ av vind ovanför rummet, men då skulle man ha fel, ty innertaket gick ända upp till yttertaket så att säga. Vilket innebär att det är cirka sex meter upp till taknocken i rummet. Äntligen ett rum där makarna Norman kan gå upprätt även om de skulle råka ha högklackat på sig. Vilket de givetvis hade.


...och så här ser det ut på själva innergården där vi för övrigt brukar inta våran frukost. Spännande spännande...


Själva frukosten hämtar vi dock inte helt otippat i frukostmatsalen, vilket är det rum som döljer sig bakom dörren med en massa små glasrutor i här till vänster.


Ofta när Pelle sitter och pillar med resedagboken så går Tina ner till datorrummet för att kolla sin mail, skriva underfundiga saker på Facebook och vad hon nu sysslar med. Där inne är det ofta svinkallt och fullt av mygg, så då är det synd om henne ska ni veta.


Går man sedan vidare från datorrummet kommer man ut till själva hotellobbyn. Den har vi visserligen visat tidigare, men inte från det här hållet. Tror vi.


Om man istället för att gå höger efter incheckningsdisken - vilket gör att man så småningom efter några kringelikrokar kommer till vårt rum (125 om ni undrar) - går vänster, så möts man först av denna trevliga korridor som inte bara ståtar med tjusig konst på väggarna, utan även blommor i hörnet och toaletter för de flesta kön.


Fortsätter man nämnda korridor rakt fram och en liten bit till så kommer man slutligen till denna del i hotellet, där det till Pelles förvåning fanns ytterligare en pool och en massa hotellrum.


Nåväl. Pelle tyckte sig efter ett tag åtminstone vara pigg nog för en sista dag på stranden, men när han badade och skulle rätta till badbyxorna så insåg han att han inte var helt klar i knoppen, när badbyxorna visade sig inte alls bestå av badbyxematerial, utan snarare någon typ av kalsongmaterial. Vilket helt enkelt berodde på att det var kalsonger han badade i. Jojo. Så kan det gå. Tur för honom (och kanske framför allt för er) att de inte var den vita och tunna sorten.


Tina var dock pigg och alert i den stekande solen, och passade på att demonstrera ytterligare ett av hennes egenpåfunna resetips. Ty är ni lika noggrann som henne när det gäller att ta hand om sina pocketböcker (vilket väldigt få är, ska erkännas) så fungerar de små påsarna man får stoppa smink och sådant i på flygplatser ypperligt att även förvara pocketböcker i när de inte läses. På det viset skyddas de från såväl sand och väta.


Tyvärr visade sig dock värmen ha en dålig effekt på Pelles tillfrisknande, och när det var dags för lunch så mådde han så pass kasst att han för första gången hittills här beställde in en vatten till maten istället för den sedvanliga ölen. Sedan åt han två tuggor och kände att det nog var bäst att gå tillbaka till hotellrummet.


Där lade han sig och sov några timmar i hopp om att må bättre när han vaknade, vilket tyvärr visade sig gå sådär.


Tina fick således ensam ligga kvar och sola på stranden, och var för övrigt den enda på hela stranden som låg i solen denna stekheta dag - samtliga, vi överdriver inte - SAMTLIGA - övriga strandgäster låg och svettades i skuggan under sina parasoll. Tina njöt dock för fulla muggar över att för en gångs skulle inte frysa. Sedan fick hon dessutom ensam ta farväl av Clownen Manne, som tydligen bytt yrke och numera stod och delade ut handdukar dagarna i ända iklädd olika lagtröjor. Under vistelsen här har vi förutom den Chelseatröja han bär på bilden sett honom i såväl AIK-tröja som Djurgårdendito. Han må vara bra på att dela ut handdukar, men en särkilt lojal fotbollssupporter verkar han dock inte vara.


Så vaknade Pelle så småningom, och visst - han kände sig inte supersjuk, men när det återigen var dags att äta så började han må så kasst igen att Tina fick äta upp hans portion också. Då blev i och för sig åtminstone hon glad.


Så det blev inte mycket partajande denna sista dag i Thailand, utan Tina fick helt enkelt frakta hem Pelle och leka sjuksköterska innan hon tog tag i all packning.


Japp - hon fick packa åt oss båda, och under packningen så såg vi till att slänga en hel del kläder och sådant som gjort sitt. Detta inkluderade tyvärr en av de trevliga pocketböckerna vi båda läst under resan och uppskattat, men som trots det försiktiga handlaget gått i typ tio delar. Så nu går resten av kvällen och thailandsresan åt att trösta henne. Och att få Pelle att må bättre. Snipp snapp snut - så var resedagboken på detta lite snöpliga sätt slut...