(onsdag)

Klockan sju ringde Kitten och väckte oss, och vi gjorde oss i ordning och gick ner och åt frukost innan vi samlades för att ge oss iväg mot dagens äventyr.


Eftersom vi var på den här kryssningen förra året, så sprang vi i förväg eftersom vi visste att det var den slingriga vägen bakom/under klippväggen som ledde fram till Phra Nang-stranden där ett morgondopp hägrade och longtailbåtarna så småningom skulle hämta upp oss. Den blev lite småsuddig den här bilden, men den får ändå duga som en illustration på hur det ser ut här.


Phra Nang är ju som vi berättat i tidigare resedagböcker en av världens absolut vackraste stränder, och så här på morgonen - innan det kommit en massa turister till den (bläddra tillbaks till den 15:e och jämför) - så måste man helt enkelt passa på att ta en massa kort. Trots att man bara har en halvkass mobilkamera (japp - den lilla vattentäta rackaren strular fortfarande!).


Så vi plåtar och vi plåtar och försöker se så vackra ut som möjligt så att vi inte skär oss alltför mycket mot bakgrunden...


...och efter en stund så kommer det en svensk turistkille spatserade, så då ger vi honom iPhonen så att han kan ta tjusiga bilder av oss i detta paradis. Som den här till exempel.


Sen är det dags att borda longtailbåten som ska ta oss ut till Sea Gipsy som ligger och väntar utanför, och återigen är det taktik som gäller - för vi har gett oss den på att roffa åt oss samma VIP-plats som igår på båten. Först gäller det att välja rätt longtailbåt - det vill säga den som först kommer ut till fartyget. Vi såg att den vänstra fylldes på aningen snabbare än den högra, och siktade således in oss på den. Därefter gäller det att se till att komma på sist på nämnda båt, eftersom man då hamnar på de platser varifrån man går av först när man väl äntrar kryssningsfartyget.


Vi lyckas med båda dessa manövrar, och puttrar ut mot Sea Gipsy, som dagen till ära hissat sina röda segel och är vackrare än någonsin.


Väl framme rusar Pelle - tätt följd av ett rödhårigt danskt litet gossebarn - upp på båten och uppför trappan till övre däck, där Pelle snabbt tar täten tack vare sina längre ben och tresiffriga vikt, och med ett underbart brak slänger han sig åter upp på VIP-hyllan. Platsen är säkrad!


Man behöver inte ligga hungrig på båten här om man inte vill, och det vill man ju inte. Särskilt inte Tina. När som helst kan man få gratis kaffe, te, fruktsallad, kex, vatten och juice, och vill man betala litegrann kan man även få kall öl förstås.


Sen ingår det givetvis lagad mat till lunch också, och den är helt fantastiskt bra - faktiskt nästan i klass med den vi själva lagade på matlagningskursen häromveckan.


Efter ett tag var det dags för nästa strandhugg, och det gjorde vi på Koh Hong - en ö på vilken det tydligen finns en-och-en-halvmeterslånga varaner. Dessa ville vi ju se, och bästa chans hade man om man tog en kvarts promenad genom djungeln, så det gjorde vi. Koh Hong drabbades hårt av tsunamin, och här där bilden är tagen var vattnet fyra meter högt. En massa båtar sköljdes upp här och krossades av vågorna, och dem har man valt att ha kvar, som ett minne från katastrofen. Så här kommer de ligga tills dess att de återgår till naturen, som en påminnelse om dess kraft.


Några varaner såg vi dock inte skymten av, men det är ju alltid trevligt med en liten djungelpromenad. Fast någon slags närkontakt med djur ville vi ändå ha, och det skulle vi garanterat få nere i lagunen.


På Koh Hong finns alltså den här lagunen, och den är perfekt om man vill mata fiskar med banan, och vem vill inte det?


Tina ville, men av någon anledning tyckte firrarna inte om hennes banan, så hon fick sitta ensam och ledsen en lång stund i vattnet och känna sig ratad.


Pelles banan tyckte de dock var ...fina fisken(?) - och lät sig väl smaka.


Sen bytte Tina. Inte taktik, men banan, och då blev hon genast populärare hos de små liven. Och se vilken drömsk känsla lite imma på linsen kan göra för en bild!


Kitten - som hade en fungerande systemkamera, den lyckosten - ville förstås dokumentera spektaklet även hon.


Sen följde ytterligare några timmars kryssning i den vackra Phang Nga-skärgården...


...med små avbrott då och då för att bada från båten. Här hoppar Pelle glatt i - trots frugans protester om att det är fullkomligt livsfarligt att hoppa ner i vattnet från en höjd av hisnande fyra meter, eftersom alla tarmar kommer ramla ut och flyta iväg i det Andamanska havet om man hamnar snett.


Turligt nog slapp både Pelle och övriga resenärer detta, utan fortsatte glatt att med dödsförakt slänga sig ut från båten.


Sen blev det strömt i vattnet, så Pelle flöt iväg som en kork och blev tvungen att bogseras tillbaks med en livboj.


Så fortsatte dagen ungefär så här... lite sol... lite bad... lite mat... Här är Malin förresten igen - den trevliga Ängelholmskan från igår kväll. Hej hej.


Nu har vi ju inte så många dagar kvar här, och vi är av någon mysko anledning fortfarande inte superbruna, så det gäller att pressa på om man ska imponera på vännerna där hemma. Här ligger Tina - totalt oskyddad från solens strålar och hoppas få mörkare pigment än hon hade igår.


Ja livet blir faktiskt inte så mycket bättre än så här. Man är i total harmoni och bara njuter av lugnet, naturen samt det faktum att man är på semester. Nu fattas det bara en sak för Tina för att hon ska få en själslig orgasm...


...Popcorn! Och här kommer dom - perfekt poppade och perfekt saltade. Det enda minuset är att de är lite utfrätta på den här bilden...

Sedan gick hon plötsligt upp en stund och samtalade med ett par av de andra passagerarna. Oklart varför...



...och här blir dock även Pelle fullkomligt tillfredsställd, när han får en gratis drink att avnjuta i solen. Det firade han genom att posera som en reklamannons från åttiotalet för ...ja, drinkar eller nåt.


En rejäl drink var serverades, men eftersom alla passagerare inte utnyttjade detta, drog makarna Norman i sig tre var. Ett strålande initiativ, tyckte Kitten, och skålade glatt i dessa.


Sedan började vi närma oss hamn och slutet på vår underbara resa. Då måste ju givetvis den superba besättningen firas lite, så här står de - de flesta av dem - i all sin glans, lite smått uppblandad med turistungar tyvärr, men man kan ju inte få allt.


Så håller Kitten sitt avskedstal medan Tommy nickar till lite bredvid. Vi kan ärligt säga att Kitten är den absolut bästa guide vi någonsin upplevt på några av våra resor - och det tyckte vi till och med innan vi lärde känna henne. Hon får passagerarna att känna sig extremt välkomna, omhändertagna och trygga, och hon gör det på ett både roligt, trevligt och informativt sätt. Hon är suverän!


Japp - denna kryssning är något av det bästa man kan uppleva, och nästa år ser vi fram emot att samla ihop ett gäng kompisar och chartra hela kalaset. Vi återkommer med detaljer när vi kommer hem, för särskilt dyrt behöver det inte faktiskt inte bli...