(fredag-lördag)

Strax efter lunchtid på fredagen var det dags för makarna Norman att ta sig iväg till Arlanda för att inte missa det flyg som skulle ta dem till Thailand. Men innan vi åkte iväg var vi givetvis tvungna att dokumentera den urtjusiga vinterdag vi lämnade bakom oss när vi valde att fara annorstädes - en halvmeter snö och strålande sol var vad Sverige bestämde sig för att bjuda oss på när vi väl skulle ge oss av till varmare trakter.

Nåväl - efter vare sig särskilt långa eller segdragna diskussioner så valde vi ändå till slut för att inte ställa in vår tripp, och slängde in oss och vårt bagage i en taxi som körde oss raka vägen mot terminal 5.

Väl framme på Arlanda så visade det sig att incheckningsdesken var helt tom. Var vi sena månne? Eller kanske tidiga? "-Vad har hänt?" undrade kanske inte vän av ordning, men vi. Väl framme hos incheckningstanten visade det sig dock att vi visserligen var sist att checka in bland passagerarna på vårt plan, men att vi hade goda tio minuter på oss till deadline för nämnda incheckning, så det enda detta slutligen resulterade i var att vi var igenom såväl incheckning som säkerhetskontroll på under tre minuter. Allt har alltså gått smidigt som tusan hittills, och frågan är nu om det kommer fortsätta att rulla på på detta sätt eller inte... Vi får väl se...


På planet hade vi valt platserna 17 A och B, eftersom dessa såg ut att ha extra benutrymme - något som är ett måste för våra obegripligt långa extrementer. Nackdelen med dessa platser var dock att det konstant blåste iskalla vindar på oss, så att inte bara Tina - som alltid fryser, oavsett temperatur - huttrade, utan även den legendariskt varma Pellekroppen led av detta. Vi fick sitta med ytterkläder samt dubbla filtar för att inte frysa ihjäl helt enkelt, och när varmrätten kom så använde sig Tina av den på smartast möjliga sätt - hon tinade(hehe) helt enkelt upp sina stelfrusna kinder och käkar med den så att hon sedan skulle kunna få i sig den överhuvudtaget.


På planet fanns det små personliga TV-skärmar framför varje säte, och på dem kunde man antingen se en massa film och TV-serier om man betalade 70 kronor, eller sitta och stirra på diverse fakta om flygningen - som den här kartan över var planet befinner sig för tillfället - om man hellre betalade noll kronor. Pelle såg tre långfilmer och två Simpsonsavsnitt, medan Tina stirrade på kartan (och tjuvsåg ett Simpsonsavsnitt med en lur i ena örat) under den tio timmar och fyrtiofem minuter långa flighten.


Så landade vi dock slutligen vid kvart i åtta på morgonen thailändsk tid (vilket innebär kvart i två på natten svensk dito), och såg framför oss den sedvanliga timmens väntande på att att få gå igenom passkontrollen, men tro det eller ej så gick även detta smidigt som attan, och det tog väl inte mer än en kvart förrän vi var igenom. Värt att notera är att det precis bakom Tinas huvud vid detta fototillfälle, samt på en hel massa andra platser runt om i detta rum fanns skyltar med en överstruken kamera och texten "Do not take photo". Vi riskerar alltså fem år i thailändskt fängelse enbart för att kunna bjuda våra vänner på sådana här suddiga bilder - sådana är vi!


Även bagaget rullade ut på bandet tidigt, och vi kunde snabbt traska ut till den buss som skulle ta oss till hotellet. Till denna visade det sig att vi tvärtemot incheckningen på Arlanda istället var först, så där kom vårt första bakslag. Detta bakslag innebar att vi fick sitta och vänta på bussen en halvtimme innan övriga passagerare ämnade dyka upp, och sedan tog själva bussresan till hotellet fem minuter. Hade vi tagit en taxi hade vi alltså kunnat ligga på stranden samma tidpunkt som bussen började åka. Oj vad synd det är om oss ibland!


Väl framme vid hotellet - det femstjärniga designhotellet Indigo Pearl, om ni mot förmodan missat detta - så fick vi den sedvanliga välkomstdrinken, som bestod av någon slags citrongräsjuice med honung och sprit. "Läskande" tyckte Pelle - "konstig" tyckte Tina. Vi fick också varsin kall och fuktad frottehandduk som doftade rosor att badda våra svettiga pannor med, medan vi väntade på att rummet skulle bli tillgängligt.


Detta tog till skillnad från förra året bara tio minuter, och efter en smått förvirrande promenad genom det enorma hotellområdet var vi framme vid rum 2125 som skulle bli vårt hem de närmaste tre veckorna. Rummet kändes verkligen superlyxigt (vilket av någon konstig anledning inte riktigt framgår på den här bilden, men lita på oss!) och gick likt övriga hotellet helt i en slags gruvstil, där varenda möbel och attiralj är designat för just detta hotell. Vi återkommer givetvis lite senare i resedagboken med fler bilder på detta. En annan detalj som framförallt Tina blev mäkta glad över är att sängen faktiskt var mjuk - något som är väldigt ovanligt i detta land. Att den dessutom är bredare än vad den är lång gjorde ju inte saken sämre. Här kan nästan ligga fyra personer i bredd utan att det ens behöver bli syndigt, om man skulle vilja.


När Pelle öppnade dörren till vår terrass väntade dock en obehaglig överraskning, som fick Pelle att utbrista i ett kort men förskräckt yppande av vokalen "o" i en förvånansvärt hög tonskala följt av ett antal utropstecken. Av någon anledning tyckte alltså intredaren (fast den här var förstås utomhus... utredaren?) att det var en bra idé att placera denna prydnadsspindel som var en dryg decimeter hög under bordet på terrassen. Huruvida den har någon mer funktion än att skrämma svenska tvåmeterskarlar har vi ännu inte fått reda på.


Så efter ombyte och insmörjning var det nu dags att rusa ner till stranden. Efter att ha blivit tilldelade varsin badhandduk och valt ett par sköna strandstolar tog det inte lång tid innan det kom en servitör och serverade gratis vatten med is och citron till oss. Att stå och vänta på en försenad SL-buss i snöstorm kändes nu plötsligt väldigt avlägset.


Tina placerade sig smart nog i skuggan, eftersom hon inte tål solskyddsfaktor heller, medan Pelle gjorde små korta utflykter i den brännande solen - delvis för att kunna ta bilder som denna.


Nu undrar ni förstås hur själva stranden ser ut, och då svarar vi: Så här!


Precis som vi hade hoppats var det en lugn och tyst strand, föredömligt tom från pensisviftande ryssar och annat löst folk.


Ute i vattnet stod det också några thailändska fiskare, som var i full färd att ordna mat till någon av de mysiga strandrestauranger som var belägna där.


...och just till en sådan begav vi oss när våra respektive magar började kurra framåt etthugget (vilket innebär klockan sju på morgonen efter att ha varit vaken i ett dygn vid det här laget för oss). Likt traditionen bjuder beställde Pelle in en stor Chang samt Masaman-curry (den här gången stavat "Mossman curry"), medan Tina - lika traditionsenligt - beställde in en fried rice med räkor och en Cola light. Båda rätterna var okej, men inget att skriva hem om, så då gör vi inte det.


Turligt nog fick vi dock gratis efterrätt i form av färsk ananas som serverades på ett fat. Detta är en synnerligen trevlig thailändsk tradition, särskilt som ingen av oss betalade mer än tjugo spänn var för varmrätterna.


...och på tal om gratis - när vi återvänt till våra solstolar så kom det ytterligare en servitör från hotellet, och bjöd på dessa tjusigt ihopvikta bananbladsbåtar innehållandes olika sorters melon. Det här med femstjärnigt hotell är helt klart något vi skulle kunna vänja oss vid...


...särskilt Tina, som eftersom hon är en sådan fruktoman, och Pelle är så snäll, fick lägga beslag på den sista vattenmelonbiten.


Sedan bestämde vi oss för att kolla av hur det kändes att lägga sig vid en pool istället, och det kändes tydligen väldigt avslappnande, för här slocknade Pelle som ett litet ljus. Turligt nog i skuggan.


Så blev det äntligen kväll, och vi begav oss ner till stranden lagom till solnedgången för att äta. Men först - en puss på kinden minsann - det är ju ändå en kääärleksresa vi är på!


Vi valde givetvis en av de många restaurangerna direkt på stranden, och beställde maten...


...och sedan väntade vi....


...och väntade vi...


...i drygt 40 minuter, och då fick Pelle sin mat. Tina - vars mage kurrade högt nog att folk började skydda sig i dörröppningar runtomkring - fick vänta ytterligare sju minuter innan hennes mat kom. Så nästa gång väljer vi nog en annan restaurang än denna.


Således var vi tvungna att trösta oss med varsin massage för 60 respektive 80 kronor. Tina tog en välbehövlig thaimassage medan Pelle fick en för honom lika välbehövlig oljedito. Tyvärr somnade han som en stock under ett rätt tidigt skede av denna, men kroppen hans kändes väldigt avslappnad när han väl blev väckt efteråt.

Så var detta låååånga dygn slutligen till ända, och vid 22-hugget, efter att ha varit vakna konstant i 36 timmar (med undantag av Pelles små tupplurer vid poolen och på massagen) kunde vi äntligen krypa till kojs med den underbara vetskapen att vi faktiskt har 21 dagar kvar här i paradiset.