Dag 12
(fredagen den 9:e februari 2007)
Denna den tolfte dagen av vår Thailandsvistelse skulle visa sig bli en riktig höjdardag. Vi hade bestämt oss för att åka med på en snorkeltur till Similanöarna, och denna tripp gick med en s.k "speedboat" från en hamn en halvtimmes bilfärd från Khao Lak. Hamnen huserade också fiskebåtar, och i väntan på speedboatens avgång så studerade vi fiskarlivet i södra Thailand.
Detta bestod - skulle det visa sig - bland annat av rensning (ännu så länge inga överraskningar)...
...samt lastning av korgar fulla av fisk från båten. Inga överraskningar här heller alltså, men ändå rätt kul att kolla på. Dessutom är thailändska fiskebåtar väldigt vackra till skillnad från de i sanningens namn rätt trista skorvar vi har uppe i Norden.
Sen blev det så dags att äntra speedboaten, och det halvunga paret Norman knep givetvis de bästa platserna i hela båten, dvs sätena bredvid förarplatsen. Där kunde vi bre ut oss och ha det bra under den en timme och tjugo minuter långa resan, medan Kreti och Pleti fick sitta och svettas bredvid varandra på långbänkar i resten av båten. Under färden blev vi sedan serverade Pepsi i små knubbiga flaskor, vatten och färsk frukt bestående av ananas och vattenmelon.
Similan Islands består av nio öar sydväst om Khao Lak, och utanför dessa finns några av världens absolut bästa snorkelvatten. Första stoppet var vid den ö nummer sju (de har av någon anledning numrerat öarna i fråga) - Koh Payu - och här var det dags att för första gången sätta på sig snorklingsutrustningen och slänga sig i vattnet.
Tina - som varit helnervös för det här med snorklingen hela veckan, och trott sig vara helt okapabel att andas genom en snorkel, upptäckte snabbt att det inte var några som helst problem. Dessutom flöt man som en kork i det salta vattnet, så det var bara att lägga sig och vila på vattenytan med ansiktet under densamma, och titta på det helt fantastiska djurlivet som fanns där. För helt fantastiskt var verkligen vad det var - vi har nog aldrig sett så många olika sorters fiskar i alla regnbågens färger som vi gjorde här - och vi fick simma mitt ibland dem. För en gångs skulle överdrev inte broschyren upplevelsen det minsta.
Sedan var det dags för lunch, och den skulle intas på själva huvudön (vilken ologiskt nog är nummer åtta enligt deras numrering) - Koh Similan. Där var det uppdukat några bord på i en liten dunge bredvid stranden, och på varje bord stod det skålar med kyckling med cashewnötter, grönsaker i ostronsås, fisksoppa (kryddstark, men smakade lite Mr. Muscle - fast ändå rätt god) samt den grillade fisken på bilden ovan, som trots sitt utseende var riktigt god.
Till efterrätt serverades sedan återigen färsk frukt i form av ananas och vattenmelon, och det hade varit en omöjlighet att få Tina från bordet...
...om det inte hade varit så att själva ön var en paradisö per defintion, med kritvit pudersand (vi snackar puder alltså - som mjöl, eller kanske kokain för er som är mer bekanta med den varan än mjöl) helt och hållet bestående av korall, och kristallklart - men också - konstigt nog, eftersom kristallklart borde betyda helt genomskinligt - turkosfärgat vatten.
Det fullkomligt drällde också av koraller som ännu inte pulvriserats till sand på stranden, och Tina - som den kreatör hon är - byggde genast små konstverk i sanden av dessa.
På grund av någon slags naturtjotafräs så var klipporna på denna ö väldigt släta, och stora - och då snackar vi STORA stenar låg lite hipp som happ staplade på varandra. Nedanför den stenen som låg mest spektakulärt staplad (den till höger i bild, för dumskallar som inte fattar det annars) fanns en utkiksplats till vilken man kunde klättra upp till, och det ville givetvis Pelle göra.
Så det gjorde han, och det - kära vänner - innebar barfotaklättring (vi fick inte ha skor med oss på speedboaten) uppför hala, branta klippor med enbart ett halvruttet rep att hålla fast sig i, samt krypandet över knakande plankor över tjugo meter djupa klyftor innan han kom upp på själva klipphällen. Svettig, men nöjd över sig själv och sin heroiska klättring, kunde han sedan spana ut över stranden, där Tina (se pilen) låg och solade topless i all sin prakt.
...och eftersom Tina låg där nere med tuttarna i vädret, var han tvungen att föreviga sig själv som nåt slags bevis på sin bragd.
Efter nedstigningen - som nästan kändes lite värre än uppditon - bland annat för att Pelle klev på något vasst/farligt som stack/bet honom i tån - så blev det ytterligare ne speedboat-tur, och den här gången hamnade vi på den fjärde ön enligt deras numrering - Koh Miang. Den var lika fin som Koh Similan, och efter klättring och båttur kändes det som en härlig belöning att få öppna en halvkall Singha på stranden och låta denna fukta strupen.
Ja... Stranden och vattnet var så fint här också att vi helt enkelt känner oss tvungna att lägga upp lite bilder även om vi inte har någonting speciellt att skriva om dem. Men här står Tina iallafall. Och njuter. Av livet, Thailand och kombinationen av dessa ting.
...och här står Pelle och gör detsamma. Det enda abret med att bada från denna fantastiska strand, var de få (vi såg två) men otäcka brännmaneter som huserade i vattnet. Praktiskt nog (för oss - opraktiskt för dem) var dessa mörkrödbruna, så de syndes väldigt väl mot den vita sandbotten, och var således rätt lätta att undvika.
Efter någon timme var det återigen dags att åka iväg till nästa dykställe, så det var bara att hoppa upp i speedboaten igen (den närmast i bild) och puttra iväg till Koh Bah-ngu - ö nummer nio - och där åter slänga på sig snorkel och cyklop, och därefter kasta sig i vattnet.
Här fanns det inte riktigt lika många fiskar som på första dykstället, men däremot rejält med koraller, så de 45 minuter gick undan som tusan, och alldeles för snart ljöd visselpipan som markerade att det var dags att klättra ombord igen, och hemresan var ett faktum. Vi ska dock inte klaga det minsta - men här kommer en påminnelse till oss själva inför nästa Thailandstripp: Ta en två- eller tredagars snorkeltur med övernattning nästa gång!
Åter i Khao Lak gjorde vi oss i ordning på hotellrummet och duschade med viss möda bort all puderlik korallsand från kroppens alla skrymslen och vrår, varpå vi gick iväg till skräddaren för den sista provningen av våra beställda kläder.
Nu är det ju bara små finjusteringar och fixningar kvar, och sedan har vi kläder som passar våra februari-07-kroppar som handen i handsken. Förhoppningsvis...
Sedan var det åter lite shoppingdags. Tina lyckades hitta en hel del plagg som hon ämnar använda i vårt kallare hemland, i form av två t-shirtar (en av dem i storlek F), två linnen och två träningsjackor med dragkedja. Pelle, som bara köpte ett linne till siälv i klädväg, fick stå för prutningen.
En prutning som faktiskt gick rätt bra denna dag - eftersom A: Säljaren såg rätt sur ut efteråt, och B: Pelle tvärvägrade hans sista bud och gick, varpå han fick igenom SITT sista bud istället. Sluträkningen för en Converseväskekopia samt en Armaniplånbokkopia hamnade således på 800 baht istället för 2250 baht, som var försäljarens utgångsbud. En sannerligen bra dag således, som inte bjöd på det minsta smolk i glädjebägaren.