Dag 13
(lördagen den 10:e februari 2007)
Idag när vi vaknade upp och fick syn på oss själva fick vi en chock - gårdagens gyllenbruna färg var borta, och våra kroppar hade (nästan) återtagit den blekfeta lyster de hade när vi kom. Vetitusan vad som hänt, men klart blekare än igår var vi iallafall. Nåja - vi fick väl försöka bättra på den bäst vi kunde, och det gjorde vi genom att återigen åka till Bang Niang-stranden. Där upptäckte vi till vår stora fasa att bambuterrasserna utanför vår favoritstrandrestaurang Coconut Grove var upptagna allihop, så vi fick lägga oss på andra solsängar längre bort istället. Så allt är inte guld och gröna skogar här heller, ska ni veta!
Det var ju dock inget som hindrade oss från att äta där iallafall, så efter att ha solat och badat en stund ansåg vi att våra magar också borde ha sitt, för att parafrasera Frank Andersson, och gick således tillbaka till Coconut Grove och beställde såväl mat som dryck för en billig penning.
Och säga vad man vill, men det finns få saker som slår de första klunkarna av iskall öl när man tillbringat några timmar i solen. När ölen dessutom kommer i 60-centiliters-flaskor som kostar 12 kronor gör ju detta knappast saken sämre.
Och medan Pelle njuter av ölen så njuter Tina av att kolla in servitörerna på Coconut Grove, som är unga och tajta nog att tillfredsställa den gumsjuka hon börjat få tendenser av den sista tiden.
Efter måltiden (och servitörstittandet) går vi dock tillbaka till våra solsängar och lägger och oss myser i solen där, sorgligt medvetna om att detta är vår sista heldag i detta fantastiska land.
Då kommer det - som ett brev på posten - plötsligt en hjälmförsedd dam gående, och erbjuder oss att köpa färsk ananas och/eller mango. Vi väljer den förstnämnda frukten och gör oss beredda att avnjuta den i solen.
Då upptäcker vi att man inte bara fick själva ananasen när man handlade av hjälmtanten, utan även en liten påse kryddblandning bestående av salt och chili. Vi listade ut att man förmodligen skulle strö detta på ananasbitarna, och gjorde följaktligen så - med resultatet att de blev ÄNNU godare än när de var nakna, och det vill inte säga lite.
Efter myset och ananasätandet började det bli dags att ta sig tillbaka till hotellet, men innan dess bestämde vi oss för att återigen besöka Coconut Grove-restaurangen, och ta oss varsin drink. Tina tog en Banana Daiquiri som serverades i ett vanligt martiniglas, tråkigt nog för att inte få vara med på bild här, medan Pelles värstingdrink dock kvalificerar sig med råge, genom att serveras i en kokosnöt. Tyvärr minns vi inte vad den hette, men det var en av restaurangens egna specialare.
Därefter var det dock dags att säga adjö till Bang Niangstranden för den här gången, och ta en taxi hem till hotellet igen...
...där vi upptäckte att man kunde öppna fönstret in till badrummet minsann, och slippa det irriterande privatliv som annars uppstått därinne. Vi upptäckte också att vi fått tillbaka lite av färgen som försvunnit under natten - åtminstone på överkroppen.
Nåväl - efter duschande för öppen ridå och övrigt iordningsgörande traskade vi upp till huvudgatan för att göra vårt sista besök på favoritrestaurangen Sand & Sea. Tyvärr hade deras kock rymt, så vi fick ta stället bredvid istället - men det funkade rätt bra det också. Plus att vi fick möjlighet att fota en av alla de söta små katter som springer omkring här och tills nu inte blivit fotograferade (av oss iallafall).
Men helt perfekt var dock inte detta restaurangbesök, ty den Kyckling i rödcurry Tina beställde visade sig inte innehålla den minsta del av vare sig kyckling eller annan fågel. Bara en massa grönsaker som simmade omkring i den starka såsen. Efter tillsägelse om detta och pekning på det ställe i menyn som bevisar att kyckling det facto ingår i den rätt hon beställde (chicken with spicy red curry), ordnade dock allt upp sig - och fem minuter senare fullkomligt drällde det av kycklingdelar i skålen.
Sedan kom vi tillbaka till hotellet, och möttes där som vanligt av en hotellreceptionist iklädd dessa tjusiga kläder. Det är ungefär så här alla thailändare ser ut - bortsett från att de flesta inte har de här traditionella kläderna på sig - men rent uttrycksmässigt så är det leende ansikten man får här - konstant. Och hur cyniska och ironiska vi än må vara så är det faktiskt så att man mår väääldigt bra av att hela tiden bemötas av detta.
Någonting man däremot mår väldigt dåligt av, är vetskapen att två veckor nästan är till ända, och man behöver packa för hemresan. Smarta som vi är, och eftersom vi vill ha lite sol- och badtid i morgon också - börjar vi dock med detta redan ikväll, men det är banne oss ingen höjdarkänsla att veta att detta är den sista kvällen vi har här för den här gången.