Hemresedagen
(söndagen den 11:e till måndagen den 12:e februari 2007)
Så hade det till slut kommit till den sista dagen på
vår underbara resa. För att få ut så mycket
som möjligt av även denna dag - flygbussen från
hotellet gick ju ändå inte förrän 15:10 - så
gick vi upp redan klockan halv åtta på morgonen, och
började förbereda dagens aktiviteter, vars första
innebar dokumenterandet av utsikten från vår balkong
(med Tina i förgrunden).
Därefter packade vi ner datorn i ryggsäcken och begav
oss för sista gången den här resan till internetstället
där vi laddade upp dokumenterandet av gårdagens upplevelser
i resedagboken.
När detta var klart gick vi vidare upp till snabbköpet,
där inhandladet av diverse presenter och Meh Kong-whisky (samt
ett par snygga solbrillor till Tina vi slapp pruta på) som
vi tills nu inte hunnit fixa gjordes. Några burkar cashewnötter
samt rostade mandlar inför flygresan slank med också.
Sedan var det dags för vår sista frukost för den
här gången. Turligt nog fick vi sällakap av den
lilla hotellkissen (den Tina har i knät alltså) som kom
och myste med oss. Någon som också ville vara med och
mysa var vår söta lilla servitris, som lovade att Tina
skulle få en av kattungarna som för närvarande låg
i kissens livmoder nästa gång vi hälsade på.
Sedan blev klockan tio, och denna tid hade vår miniskräddare
lovat att komma till hotellet med alla våra kläder, så
att vi kunde pröjsa för dem och - om vi ville - testa
dem en sista gång. Tina gjorde detta, och såg att ett
par av blusarna kaaanske skulle behövas breddas en aning över
rattarna, vilket tydligen inte var det minsta problem att fixa till.
Miniskräddaren rusade iväg och lovade vara tillbaka med
de fixade plaggen inom en och en halv timme, och det var han också
- så till slut blev allt perfekt. Slutsumman för fem
skjortor (två till pappa åke, tre till Pelle), tre blusar
till Tina, och en kostym i kashmir till Pelle hamnade på 21500
baht - dvs 4300 kronor. Inte så illa ändå, med
tanke på att detta ändå var den dyraste (och minsta)
skräddaren i staden.
Därefter var det äntligen dags för lite avkopplande
njutning istället för alla förpliktelser, så
vi rusade ner på stranden och lade oss för att lyssna
på våra iPods. Pelle av eget val, och Tina för
att hon hade läst ut alla sina nio böcker vid det här
laget, och var tvungen att roa sig på något sätt
medan Pelle låg och diggade till sin. Värt att notera
var också att detta var den första dagen som det var
lite molnigt och solen bara tittade fram då och då.
Det gör det ju liiite lättare att åka härifrån,
även om temperaturen fortfarande är extremt behaglig.
Vi passade också på att promenera iväg norrut längs
vår strand för att leta upp det här trädet,
som är något slags spontant minnesmonument över
människor som dog i tsunamikatastrofen. Här har släktingar
till dessa satt upp foton, hälsningar och dikter, och dekorerat
med ljus, snäckor och fina stenar. Väldigt finstämt
var det iallafall, och både Tina och Pelle fick tårar
i ögonen när vi läste alla hälsningar och såg
fotona på alla glada människor som nu inte längre
finns. En stark, men ändå fin upplevelse.
Sedan var det dags för den sista middagen på strandrestaurangen.
Eftersom vi redan checkat ut från hotellrummet kunde vi inte
skriva upp notan på det, utan fick fick använda våra
sista baht. Den flinka hotellpersonalen upptäckte för
övrigt redan vid utcheckningen att det fattades två badlakan
samt ett par blå skor (Hotellreceptionisten: "-Brue shoes!",
Tina: "-Brochures?!?"). Badlakanen berättade vi att
vi hade, men ämnade använda ända tills vi åkte.
Skorna - som egentligen var ett par tofflor - hade Tina däremot
på fötterna och ville behålla, så dem fick
vi pröjsa 50 kronor för - något som vi glatt gjorde
eftersom Tina i två veckors tid tjatat om hur sköna de
var.
Efter lunchen gick vi in till hotellpoolområdet istället,
för att där njuta av de sista timmarna i solen, och dessutom
kunna utnyttja duscharna där när det var dags att göra
sig i ordning inför själva hemresan.
Ty praktiskt nog fanns det nämligen duschar man kunde stänga
om sig när man använde även vid själva poolområdet,
så där tvättades hår och skrubbades hud -
ty man vill ju känna sig fräsch när man sitter ihopklämd
med Kreti och Pleti på ett trångt flyplan i femton timmar.
När sedan flygbussen åkte iväg mot Phukets flygplats
fick vi syn på den här gynnaren i djungelkanten. Det
var en av de elefanter vi tidigare sett arbeta vid vägkanten
som nu verkade ha söndagen ledig för bete och kontemplation.
På Phukets flyplats verkar inte effektivitet vara ledordet,
för maken till långsamtgående köer och ineffektiva
passkontrollanter har vi nog aldrig sett. En timme och en kvart
tog det i den här kön innan vi fick komma fram och visa
upp våra pass och biljetter. Sedan återstod köer
till den andra säkerhetskontrollen (det var en precis vid ingången
också) samt för att gå ombord på planet...
...som givetvis visade sig vara samma trånga och sunkiga åbäke
från Air Finland som det vi kom hit med. Skåda Pelles
inklämda ben, och betänk att han nu skulle sitta där
i femton timmar...
...med paus efter sju av dessa i och för sig, då vi även
på hemvägen mellanlandade i Abu Dhabi i Förenade
Arabemiraten. Där gick vi (eller framförallt Pelle kanske)
och smådrömde om roliga teknikprylar en liten stund...
...men köpte ingen av dessa, utan inhandlade istället
en tandkrämstub (spicy!) och karameller som smakade kaffe.
Mellanlandningen varade en timme, och sedan var det återigen
dags att klämma ner sig i de obekväma flygplansstolarna.
Och vi fick inte ens sitta direkt bredvid varandra, utan fick platser
på varsin sida gången, så att luta sig mot varandra
och försöka slumra till som vi hade gjort på resan
ner, var ju nu en omöjlighet. Och medan Pelle satt och led
på sin sida och fick mer och mer ont i ryggen, så lyckades
Tina få två sur-russin bredvid sig, som satt och beklagade
sig högt för varandra om hur mycket Tina rörde sig
i stolen när hon ändrade sittställning, och hur jobbigt
det var när hon slängde med håret (Tina kliade sig
nämligen vid ett tillfälle i håret, och detta föll
inte i god jord hos dessa motsatser till charmtroll).
Nåväl - till slut - närmare bestämt klockan
04:35 måndagen den 12:e februari - landade vi tryggt i Skavsta,
och blev där upphämtade av Tinas mamma Anne-Marie, som
körde hem oss och vår packning till radhuset i Nyköping,
där vi serverades frukost som vare sig bestod av färsk
frukt eller stekta nudlar, utan klassisk svensk havregrynsgröt,
te och mackor. Vilket var jättegott förstås. Efter
skjortöverlämning och lite allmänt sällskapande
sov vi sedan några timmar fram till elvahugget, då det
var dags att packa med oss grejerna i vår egen bil och återvända
till vårt eget hem i Solna och verkligheten igen. Summan av
kardemumman är dock att resan har varit helt underbar, och
vi hoppas att vår rapportering härifrån gjort er
såväl avundsjuka som sugna att följa med när
vi drar iväg nästa år igen. Ju mer vi är tillsammans
- ju gladare vi bli!
Puss!
/Pelle & Tina