Morgonen därpå väcks vi av telefonsignalen då vår synnerligen trevliga guide Kitt ringer för att just väcka oss. Rummet vi har är riktigt stort och fint, men själva luftkonditioneringen är inte alltför smart placerad, då den blåser isande kalluft rakt ner på den innersta sängen. Som tyvärr råkar vara Tinas säng, och Tina som redan är frusen av sig som det är. Så ni ser - allt är inte guld och gröna skogar här heller. Åtminstone inte för Tina.
Så intar vi en god frukost på den synnerligen trevligt belägna frukostveranda som hotellet tillhandahåller, och checkar sedan ut.
Precis utanför hotellet upptäcker vi till vår förvåning att det gamla nätryktet om så kallade "Bonsai Kittens" faktiskt är sant, om än något överdrivet.
Sedan tog hela kryssningssällskapet en gemensam promenad mot Phra Nang-stranden, en av Thailands absolut vackraste stränder, och där många av fotografierna i turistbrochyrerna tas. På vägen dit gick vi förbi stranden där vi klev av longtailbåtarna igår, och det var tur att vi gjorde det igår, för idag var allt vatten borta.
För att komma till Phra Nang-stranden så måste man gå runt ett stort berg - eller stort och stort - ett HÖGT berg kan man säga, och i nederkanten av detta berg, liksom i princip alla berg och klippor här i området är så eroderad, att omkretsen runt berget är mycket mindre längst ner än en bit upp. Denna leder till att det fullkomligt dräller av grottor och håligheter, och här ser ni Tina i en av dessa.
På vägen runt berget finns också den här skylten som pekar på stigen som leder till Den Blå Lagunen. Vi snackar alltså DEN BLÅ LAGUNEN - den paradisiska lagun där Brooke Shields och Christopher Atkins (vad blev det av honom?) simmade runt nakna i filmen med samma namn från 1980. Om man vill göra sammalunda så här 29 år senare så är det bara att klättra upp för den lodräta stigen (man får hålla sig ordentligt i rötterna) 300 meter, så är det bara att slänga av sig paltorna och hoppa i. Det var nämligen här uppe på toppen av berget som lagunen i nämnda film låg. Säger guiderna. Kollar man International Movie Database så stämmer detta dock inte alls, utan inspelningen skedde på Fiji, Jamaica och Turkiet. Sensmoralen här? Kolla aldrig en bra story...
Väl framme på Phra Nang (efter en promenad på totalt kanske fem minuter) sprang Tina genast in i "The Princess Cave", som är en grotta där anden efter den indonesiska prinsessan Odessa sägs bo. Och för att hedra henne så tillverkar man en massa penisar i olika material och storlek och ställer in där. Ty penisar bringar lycka och välgång även här på andra sidan jorden.
Efter att ha skådat alla dessa manslemmar var den annars så frusna Tina tvungen att kyla ner sig i vattnet vid denna av många ansedda världens vackraste strand. Visst, den kanske inte ser så imponerande ut så här när den fortfarande ligger i skugga på morgonen, även om bergsfomationerna är rätt läckra...
...men vänder man sig om 90 grader mot den sida som ligger i solen, så är det inte utan att man är beredd att hålla med om att det ligger lite i den beskrivningen...
Här måste det posas således! Först Tina förstås, sedan Pelle...
...och sedan - förstås - en på oss båda, tagen av vår urtrevliga guide Kitt.
Kitt ja. Där har ni en alldeles fantastiskt bra guide att ha med sig på sådana här resor. Dessutom visade det det sig att vi har en gemensam vän i form av Champagne-Martin, som tidigare varit hennes chef. Detta när dessa båda jobbade på företaget Moët Hennessy. Nu har hon dock slopat prickarna över e:t och jobbar för kryssningsföretaget La Moet istället, med vilka vi alltså åkte.
Så tog vi longtailbåtarna ut till Sea Gipsy igen, där vi klev ombord och återigen började kryssa omkring och må bra. Två intressanta saker inträffar för övrigt när svenskar umgås med andra svenskar på en begränsad yta: Det första är att om man tagit en plats dag ett, så har man automatiskt rätt till samma plats dag två. Detta innebar att makarna Norman återigen fick avnjuta högsätet på båten, medan de övriga stackarna fick dela på de övriga platserna på båten. Det andra är att alla håller sig på sin kant det första dygnet, men under det andra dygnet så börjar man plötsligt prata med varandra hej vilt. Denna resa var inget undantag från denna regel heller.
Så var det återigen dags att ta longtailbåtarna ut till en ö, och idag var det Koh Hong som var målet för färden. Där lade båtarna i vanlig ordning till vid den stora stranden, men det var inte vid den dagens strandbad var tänkt att ske...
...nä, istället var det i denna avskiljda lilla bukt som vi skulle simma omkring i, och detta var vi minsann inte ensamma om skulle det visa sig...
...nä, för här fanns det nämligen fisk i mängder, och dessa fiskar var hungriga...
...och vad äter en hungrig fisk helst? Jo banan förstås, som ju är alla hungriga fiskars förstaval när det kommer till onaturlig fiskföda, så här skulle det matas banan en masse.
Maken till bananälskande firrar har nog sällan skådats bortanför denna bukt på Koh Hong. Tina tryckte in klasvis med nämnda bär (jo, banan är ett bär - slå upp det om ni inte tror oss) i de små fiskarnas glupska käftar.
Det visade sig att samtliga fisksorter här var bananälskande sådana, men de som var allra mest glupska var dock ändå de lite större, mer prickiga varianterna som ses här i mitten av bilden. De tog till och med små tuggor av Tinas fingertoppar när hon inte matade banan snabbt nog. Det är förresten Pelles tår som syns här längst ner till vänster i bild. Frid över deras minne.
Sen var det upp och hoppa i båten igen, där lunch intogs och kroppar lade sig tillrätta i antingen den stekande solen eller i skuggan från densamma, beroende på vad man gillade.
Makarna Norman - som insåg att det snart var dags för hemfärd och uppvisning av eventuell solbränna - valde det förstnämnda alternativet.
Efter några timmars glassande ombord så stannade båten plötsligt, och några livbojar slängdes i. Det var nämligen dags för bad-från-båten-stoppet. Att det råkade drälla av gigantiska (betänk hur stor en livboj är, och att livbåten här på bilden flyter på ytan, medan maneten befinner sig cirka två meter längre ner, så fattar ni kanske hur stora vi menar när vi skriver "gigantiska"...) brännmaneter samtidigt befann sig i vattnet verkade inte bekymra besättningen nämnvärt...
"-Nänä, se bara till att inte simma för nära så är det lugnt. Maneter är så långsamma, så ni simmar lätt ifrån dem!" sa Kitt glatt, och lovade att hålla ett vakande öga uppifrån båten så att hon kunde varna oss om vi kom för nära.
Och eftersom Pelle litar på vad utbildade guider säger till honom, så hoppade han glatt i vattnet på ett lite töntigt sätt, och såg för säkerhets skull till att inte landa rätt på någon av maneterna.
Självklart stämde Kitts löften, och Pelle kom upp välbehållen strax innan en av maneterna fastnade i badstegen och på ett smidigt sätt fiskades upp i en låda av den thailändska besättningen för att antingen visa hur maneter ser ut på lite närmare håll, eller också bara för att imponera. Båda alternativen fungerade.
Båten stannade sedan ytterligare en gång, fast nu i ett område utan ovannämnda monster, och då vågade sig även Tina ner i vattnet för ett dopp.
Och så vid sextiden på kvällen så äntrade vi slutligen hamn, och det var ett riktigt nöjt gäng kryssningsresenärer som återvände till sina hotellrum denna kväll, det vågar vi lova. Särskilt de två som legat och myst under masten i två dagar (och med det menar vi oss alltså, för er som av någon anledning lyckats komma direkt in hit i resedagboken och inte läst någonting annat än just detta lilla textstycke).
