Tina - med underliga utväxter på innanlåren Så var det då äntligen dags! Normans ska åka iväg på sin årliga februarisemester! Efter att ha googlat runt på söktermen "billig taxi arlanda" så ringdes det till Solna Taxi och beställdes en bil till 13:00. Fram till nämnda tidpunkt rådde det en irriterad och smått obehaglig atmosfär i den Normanska hemmet. Tina tyckte Pelle började packa på tok försent, och Pelle tyckte Tina skulle hålla käften om vad hon tyckte. Dessutom var vår vattentäta kamera puts väck. Är det någon som lånat den månne? Till babysimfoto eller liknande? Vi har svaga minnen av detta, men kan lika gärna slarvat bort den själva... Nåväl - packningen hanns klart (Ha! Där ser du Tina!) i lagom tid till att taxin dök upp, och efter en smidig taxifärd med en underbart tyst chaufför anlände vi till Arlanda - ynka 360 kronor fattigare än när vi klev in i taxin. Sams igen! Under taxifärden slöt makarna Norman fred, och på Arlanda inhandlades det tuggummi, Läkerol, läppstift och en stor påse Daim. Mmmm.... Daim... Sen fikades det svindyrt, och strax därpå var det dags att äntra planet som skulle ta oss till andra sidan jorden. Där blev vi tilldelade tråkiga mittsäten utan minsta chans till utsikt och med snålt benutrymme, vilket var straffet för att Pelle inte gick in på önska-plats-sajten förrän 45 minuter efter att den öppnat. Så han fick skylla sig själv. Pelles benutrymme i elva timmar... Tack och lov satt det en synnerligen vänlig tös i sätet framför, som utan gnäll accepterade att hon inte skulle kunna fälla sätet bakom likt de andra passagerarna, utan skulle få tillbringa den elva timmar långa resan med 90 graders vinkel mellan lår och överkropp. Så kan det gå om man hamnar framför 198 centimeter Per Norman. Pelles tröst i elva timmar... När Pelle insett fullbordat faktum så tröstade han sig med en Bloody Mary, en bärs samt en påse cashewnötter. Och i och med att han inhandlade dessa på krita - vilket gjorde att de nästan kändes gratis - så stod han ut. Åtminstone till Tina välte sin vattenflaska PÅ Pelles ölburk och spillde ut sisådär en tre fjärdedelar av bärsen i fråga på Pelles byxor. Tina med handikappmat Tina ja. Hon hade för en gångs skull tur med flygresan, då hennes handikappanpassade matbeställning i form av mjölkfri dito faktiskt gick igenom. Denna gång slapp hon således ge bort all sin goda - men mjök-, smör- eller gräddstinna - mat till Pelle, och enbart livnära sig på den frukt som kabinpersonalen om hon hade tur kunde tillhandahålle, utan kunde istället njuta till fullo av det hon blev tilldelad. Förutom de obligatoriska vindruvorna då - de åt Pelle upp. Eventuellt ihjälskallad vietnamestant bakom Pelle ...vilket han förtjänade, eftersom han efter en stund upptäckte att bristen på benutrymme endast var ETT av hans problem denna flygresa. Ty under ungefär sjuttio procent av flygtiden kände han hur passageraren bakom rytmiskt sparkade på hans säte då han försökte sova. Ganska irriterande, tyckte Per Norman, och vände sig om för att be personen i fråga veta hut, men döm om hans förvåning då han A: Såg att nämnda person var en ungefär hundra år gammal vietnamestant, och B: Att denna vietnamestant inte ALLS sparkade på Pelles ryggstöd - hon SKALLADE det. Rytmiskt, och under oordnade former. Pelle lät därför bli att säga till, och någon timme innan landning slutade det hela. Då tog Tina kortet ovan... Vi vet inte om hon bara somnat, eller om hon helt enkelt skallade sätet en gång för mycket... Och plötsligt insåg vi att det blivit onsdag och således dags för ny sida i resedagboken!

<MENY>