(måndag)

Den tionde dagen på rad i enbart varandras sällskap tyckte vi det var dags att utöka umgänget litegrann, och bestämde oss därför för att ta en taxi till Ao Nang, där ett gäng fina vänner i form av familjen Gatter råkade befinna sig. Till skillnad från taxin vi åkte häromdagen rådde det i denna bil inget förbud mot könsumgänge, vilket vi tyckte var skönt eftersom vi ändå skulle befinna oss i denna bil i drygt två timmar.


Ja för Ao Nang är ju inte direkt grannstranden, då den ligger drygt 20 mil från där vi befann oss - en sträcka man kanske inte i Sverige hade valt att åka taxi, men då Thailandsdroskorna bara kostade motsvarande en svensk femhundring för att köra oss dit så tyckte vi inte det var mycket att bråka om. Här lämnar vi för övrigt Phuket via den bro som förbinder ön till fastlandet - i svindlande 38 kilometer i timmen.


En sådan här lång resa kräver förstås att man tankar upp bilen ordentligt, och det gjorde vi när vi åkt ungefär två tredjedelar av resan, och börjat skåda de höga bergen som pryder Krabiområdet. En trevlig service som för länge sedan försvunnit från Sverige - undantaget den lilla macken med surgubben i Nykvarn - är att mackpersonalen faktiskt tankar åt en så att man slipper göra detta själv. Dessutom gör de det i tjusig uniform, vilket inte gör saken sämre.


Nåväl - efter dryga två timmars taxiletande, plus lite omkringvirrande i själva Ao Nang så kom vill till slut fram till hotellet, där Åsa - Tinas barndomskompis som hon känt sedan sex års ålder - genast kom rusande och hälsade oss välkomna.


Åsa var där med sin familj bestående av sonen Edvin (bredvid Åsa i poolen), maken Patrik (musklig blek man under parasollet) och sonen Fabian (sittandes på solstolen bakom sin far). Normalt sett brukar vi umgås med familjen Gatter hemma hos dem i Råcksta, strax utanför Stockholm, men denna gång tyckte vi allihop det skulle vara betydligt trevligare för att inte tala om mer praktiskt att göra detta i Thailand istället. Så då gjorde vi det, och vi började umgänget med en stunds småprat vid deras förvånansvärt omysiga hotellpool.


Men man kan ju inte stanna särskilt länge vid en omysig hotellpool om man har den vackra thailändska skärgården bakom knuten, så efter en liten stund gick vi ner till stranden där vi införskaffade båtbiljetter för 80 baht styck, med vars hjälp vi skulle åka ut till den vackra Phra Nga-stranden.


Fast innan dess hann vi förstås med en god lunch på Eden - ett ställe som Tina och Pelle åt på även för de dryga sju år sedan de var på bröllopsresa, och som fortfarande hade god mat och lätt bisarr östterrikisk musik.


Med biljetterna i ett stadigt grepp gick vi sedan ner på Ao Nangs välbekanta sandstrand - det var ju ändå här makarna Norman firade sin bröllopsresa 2002 - för att äntra båten.


Med en serie förvånansvärt viga rörelser steg vi ombord på longtailbåt nummer 88, placerade ut oss på ett vad vi ansåg var ett viktmässigt korrekt fördelat sätt, varpå vi for iväg ut i det Andamanska havet.


Under hela resans gång njöt Tina av såväl tryggheten i sin flytväst som det faktum att vår tjusiga strandväska á la Arlandapåse var praktiskt tät mot det ständigt inskvättande vattnet.


Vi andra hade smart nog placerat oss under det här lila presenningstaket för att i möjligaste mån undvika nämnda skvätt.


Eftersom Phra Nga-stranden bara ligger två stränder bort från Ao Nang, så tog det inte mer än tio minuter innan vi närmade oss stranden som räknas som en av världens vackraste.


Det märktes det dock inte så mycket av idag, då man knappt såg den för alla människor som liksom vi ville bada och sola här. En stor majoritet av dessa var kineser som ville fira sitt nyår genom att kolla in den så kallade penisgrottan, och med penisgrottan menar vi för en gångs skull inte någon vagina, utan den faktiska grotta som ligger här och är full av fallossymboler.


Ja den här grottan alltså, där ordet penisavund kan illustreras på detta sätt.


Och på tal om grottor så vimlar det av sådana på Phra Nga. Här har Patrik klivit in i en i vilken han hittade det här grönskande trädet som växte direkt på klippan, och som han fascinerat ställde sig under.


Här har även Pelle hittat in i ett prång och poserar modigt bredvid Patrik med hundratusentals ton klippa ovanför som bara väntar på att rasa ner i huvudet på dem.


När vi kom tillbaka från vårt lilla grottäventyr hade de flesta kineserna försvunnit, och stranden blev med detta lite mer bekväm att leka på. Inte för att de var särskilt stora, men de var många.


Nu hade vi dock hunnit bli varma och svettiga som attan, och det var dags att hoppa i plurret. Här förbereder sig Åsa att utnyttja det faktum att hon är den som känt Tina längst av oss alla...


...vilket innebär att hon är den enda som vågar sig på tricket att skvätta ner Tina - något som denna dam inte uppskattar, och som skulle få henne att säga upp vänskapen med de flesta. Det är inget Åsa oroar sig för dock, så hon skvätter glatt vidare trots Tinas vildsinta protester och hot om att avbryta vänskapen. Säga vad man vill om Åsa, men modig är hon!


Ett sådant modigt förfarande förtjänar en kram, anser Pelle, medan Tina ilsket torkar bort saltvattnet från ansiktet, muttrandes "Bruntejävel..." av någon underlig anledning.


Patrik har för övrigt en udda liten egenhet som vi vare sig förstår eller vågat fråga om: Han håller för nästan när han är ovanför vattenytan...


...medan han släpper näsborrarna fria då han är under densamma. Jättekonstigt faktiskt, men Patrik verkar glad ändå, och har lyckats skaffa både villa, barn, fru och ett bra jobb trots detta.


Sen var det dags för lite faderlig lek i strandkanten med sönerna (även om det bara är den ena av dessa som syns på denna bild), innan det blev tid för Patrik att få lite egentid.


Denna egentid innebar idag att få sina fötter skrapade och fixade tills det att de i princip återgått till sitt bebisstadium.


Många kilo död hud försvan från herr Gatters hälar under den timslånga behandlingen...


Även Pelle blev vid upprepade tillfällen erbjuden denna behandling, och trots att han gång på gång förklarade att han inte var intresserad, eftersom han är så pass kittlig av sig och dessutom hade en stor blåsa under ena fossingen, så dök fotbehandlingsmänniskan upp var tredje minut och fortsatte tjata. Till slut var Pelle tvungen att fejka en benamputation för att slippa kärringen. Det fungerade.


Klockan fem var det dags att åka tillbaka mot Ao Nang, och det gjorde vi i vågor som var bra mycket större än dem det bjöds på på vägen från nämnda strand. Ingen fara med oss dock, sjövana som vi är denna vår femte Thailandsresa ihop.


När vi kom fram så stannade båten en bra bit från land, vilket vi tyckte var lite underligt tills vi insåg att det bara var trettio centimeter djupt där vi stod. Det hade alltså blivit lågvatten medan vi var borta, och tidigare anlända båtar stod nu direkt på den torrlagda botten och skräpade. Rätt snyggt ändå tyckte Pelle, och tog ett kort på spektaklet.


På väg tillbaka till hotellet hittade Pelle detta smått suspekta apotek, i vilket han tänkte köpa en massa piller som skulle ge honom muskler och dåligt ölsinne. Sen kom han på att han hellre hade kvar sin älskvärda personlighet när han dricker alkohol, så då struntade han i det - musklerna till trots.


Tillbaka på hotellet bjöds vi upp på rummet där vi kunde duscha av oss all sand som fastnat i våra kroppsskrymslen och göra oss i ordning för kvällens eskapader. Och medan Tina gjorde allt detta tog Pelle och Patrik några rejäla glas whisky var, inklämda bland klädstrecken på den lilla, lilla balkongen.


Här en bild av hur Patrik slurpar i sig den bärnstensfärgade vätskan med en matchande solnedgång i bakgrunden.


Solnedgången ja... Den var nästan löjligt vacker i all sin åttiotalsestetiska prakt.


Sen blev vi utbjudna på middag av familjen Gatter, och Pelle och Tina passade då på att beställa in varsin måltid innehållandes krokodilkött. Det var inte alls att rekommendera kan vi meddela - då köttet i fråga var såväl broskigt och benigt samt tämligen anonymt i sin smakkaraktär. Men nu har vi ätit krokodil iallafall - och det är ju bättre det än tvärtom.


Efter middagen passade vi på att köpa på oss lite kläder, medan vi befann oss på det shoppingtäta ställe som Ao Nang blivit sedan vi var här sist. Efter att ha plockat på sig ett helt gäng t-shirts, pikétröjor, klänningar och kalsonger så ville herrn till höger om Pelle här ha 4500 baht för rubbet. Vilket var vad vi i hemlighet hade kommit överens om att minst pruta ner till. Med en skådespelartalang värdig de Niro döljde Pelle sin förtjusning och lyckades till slut pruta ner alltihop till 3200 baht istället - och då ingick det kläder som Åsa köpte för 900 baht.


Sedan placerades barnen på hotellrummet där den äldste sonen Fabian fick titta på film samt ta hand om sin lillebror, medan vi vuxna placerade oss i baren precis utanför och intog drink efter drink efter drink (till alla oroliga därute kan vi dock berätta att Patrik då och då sprang iväg och kollade till ungarna, som hade det jättebra uppe på rummet med chips och animerad film - de bästa och billigaste av barnvakter).


Ja här beställdes det drinkar en masse som sagt, och medan Pelle koncentrerat suger upp en av sina så visar Tina diskret upp sitt nyinköpta armband i bakgrunden. 80 baht betalade vi för detta, vilket motsvarar mindre än en svensk tjugolapp.


Här har vi den trevliga damen som blandade till drinkarna åt oss hela kvällen. Baren ägdes av hennes mor och henne, och efter ett tag dök även nämnda moder upp.


Som vanligt när thailändarna ser oss så blir det totalt fascinerade av vår längd och vill gärna fotograferas med oss. Linslöss och resedagboksmakare som vi är ställer vi givetvis upp - gång på gång på gång...


...och sedan var det förstås Pelles tur, men då fegade modern förståligt nog ur.


Framåt halv ett-hugget på natten var det dags att bryta upp, och för oss att försöka få tag på en taxi som kunde köra oss tillbaka de dryga tjugo milen hem till Nai Yang igen. Det första vi hittade i taxiväg var den här mopedtaxin, som dock bedyrade oss att han skulle köra oss till en riktig taxi, och att denna den riktiga taxin skulle köra hem oss för 2500 baht mitt i natten.


Mopedkillen höll sitt löfte, och strax efteråt satt vi i en lika fin Honda som den vi åkte hit med. Däremot var själva färden hem ingen höjdare, då taxichauffören var den sämsta bilförare någon av oss någonsin åkt med. Han trampade upp och ner på gasen konstant, så att bilen liksom skuttade fram, och vi misstänker att han även var på väg att somna ett otal gånger, eftersom han for mellan filerna och vägrenerna som voro de slalomportar. Hela tiden vildsint harklandes och ryckandes som att han ville hålla sig själv vaken. Tack och lov var det ingen trafik att tala om, men Pelle satt konstant - helt uppsvullen av adrenalin (vilket förklarar hans rondör på bilden) och var beredd att hoppa fram och ta tag i ratten. Nåväl - till slut kom vi hem levande iallafall vid halv fyra-tiden på morgonen, och innan Tina slocknade som ett litet ljus så ställde hon väckarklockan på att väcka oss fem och en halv timme senare. Det är ju trots allt en dag i morgon också...