(lördag)

Idag var det upp i ottan som gällde, ty hela denna lördag var vikt åt Big Game Fishing, som det så lovande hette i broschyren. Vi såg framför oss dödsföraktande kamper med 100-kilos svärdfiskar, hur vi övermannade barracuda efter barracuda med våra bara händer, vildsinta brottningsmatcher med ett helt stim tonfisk. Det här kommer hur som haver sannerligen vara något att berätta för de barnbarn vi aldrig kommer få! Nåväl - taxin hämtade oss på hotellet klockan kvart över sju på morgonen, och efter sisådär en trekvarts resa så äntrade vi till slut den pir från vilken de flesta båtutflykter avgår här på Phuket. Där köpte vi varsin koffeinrik dricka så att vi skulle vara pigga och alerta när fiskfighterna började, och väntade på att Pia och Mårten skulle anlända.


Det gjorde de turligt nog efter ett tag - detta längdmässigt väldigt olika men trots det ändå stabila par - och vi var därmed redo för äventyr till havs.


På båten informerades vi om vad som komma skulle av den här filuren, som fungerade som någon slags ciceron för dagens fisketur. Tyvärr lyckades vi bara tolka sisådär en åtta procent av orden han sa, och dessa ord passade inte alls ihop med varandra, vilket således innebar att vi faktiskt inte förstod någonting av det han ville ha sagt. Men men - det skulle nog lösa sig ändå, tänkte vi.


Dagen till ära hade Pia införskaffat en styck prickig solhatt, som förutom att skydda henne från att bränna sönder sitt välkända ansikte i den thailändska solen, även skulle ge fiskelycka.


Så puttrade då båten sakta iväg från hamnen och ut i havet där våra kommande fångster simmade omkring, lyckligt ovetande om vad som komma skulle.


Efter ett tags åkande, och allt vågigare sjö så började vi trolla, och då snackar vi fiskeritermen alltså, och inte Joe Labero-varianten, vilket kanske var lite synd då den sistnämnda förmodligen givit mer fisk. Då Pelle och Tina knappast kan kallas vana fiskare - ja, de kan inte ens kallas ovana fiskare, så lite som de fiskar - inte kan så mycket om denna hobby förstod de inte vad som var fel, men Mårten - som faller in i kategorin "van fiskare" - upplyste oss om att detta inte var hur man trollade effektivt, och att besättningen var ena riktiga klåpare. Kanske inte så konstigt att storfångsterna lyste med sin frånvaro.


Som vi nämnde tidigare blev sjön alltmer grov, och då kaptenen envisades med att köra båten i konstant sidsjö, vilket innebär att den rullade i sidled snarare än guppade, innebar detta att Pia rätt snart blev sjösjuk. Rejält sjösjuk till och med, så resten av färden tillbringade hon så här, med en kräksäker påse som tack och lov dock slapp användas i högsta hugg.


Så efter en lååång stunds trollande i grov sjö stannade till slut båten, och vi fick testa på någon mer pimpelartad form av fiske.


Och döm om vår förvåning då Mårten faktiskt får napp, och drar upp dessa två små firrar med ett vant handlag. Kanske inga 100-kilos svärdfiska i och för sig, men bättre än inget...


Efter att konstant hängt över relingen i sin iver att fånga Tinas och Mårtens fiskafänge - helt utan att koncentrera sig på horisonten - så fick även Pelle en släng av sjösjuka, och intog raskt platsen bredvid Pia på däck.


Även Tina placerade sig i horisontal ställning, men inte för att hon mådde illa utan för att hon ville bättra på sin solbränna.


Enligt broschyren om denna fisketur skulle den först bestå av en båttur med trollingfiske i en och en halv timme, sedan skulle vi anlända till en ö där vi skulle snorkla en stund. Därefter var det lunch på däck, följt av lite mer fiske och sedan hemfärd. Efter fyra timmar hade vi fortfarande vare sig kommit till någon ö, fått någon lunch eller sett någon snorkelutrustning - alla passagerare utan Tina och Mårten hade blivit sjösjuka av den grova sjön och det amatörmässiga framförandet av båten, och vi bestämde oss tillsammans med de andra passagerarna - bland annat den här otäcka tysken med påtänd blick, tatuerad skalle (syns inte så väl här, men tro oss) och en massa piercingar överallt (vi kallade honom Skrot-Nisse) - begå myteri och kräva omedelbar hemfärd. Efter löften om att vi inte skulle klaga efteråt, vände äntligen kapten skutan och vi började åka hemåt.


På hemvägen blev vi alla lätt skärrade när vi plötsligt fick syn på Noaks Ark mitt ute på havet. Och vi som inte ens sett något regn hittills - den måste gått från Sverige där nederbörden så vitt vi förstår varit kraftigare än här...


Så plötsligt blev det lite lunch ändå, i form av Mårtens egenhändigt uppfiskade fångst. Pelle - som nu mådde bra igen då sjön lugnat ner sig - åt upp den ena, medan Tina åt den andra. Pia förblev i liggande ställning medan Mårten helt enkelt inte var hungrig. Tur för honom, eftersom han ändå skulle blivit utan.


Så var vi äntligen i land efter den skumpiga och trista fisketuren, och här åker vi i den buss som tar oss turister fram och tillbaks på den långa piren. I bakgrunden kan vi se resten av passagerarna på båten - från vänster till höger: Thailändsk hyrdam, den thailändska hyrdamens tyske kund, den otäcka påtända tysken med piercingar (Skrot-Nisse) och dennes thailändska hyrpojk.


Efter detta misslyckande beslutade vi oss för att åka hem till oss i Nai Yang, och på vägen dit såg vi bland annat den här bilen, lastad med kokosnötter samt två kokosnötsplockare i form av apor. Det är inte världens bästa bild, om vi säger så, men den föreställer trots allt en bil med två apor på flaket. Varav den ena visar röven.


Vi åkte även förbi tusentals elstolpar av den här typen, vilket fick oss att unisont tacka våra respektive lyckliga stjärnor för att vi inte är elektriker i Thailand. Fast om man tänker på hur det ser ut bakom makarna Normans stereo så kan man nästan tro att Pelle är det.


Äntligen tillbaka på stranden så rusade vi samtliga åstad ner i vattnet där vi badade tätt tätt tillsammans.


Ja se så härligt vi har det när vi slipper ligga och må illa på ett båtdäck helt tomt på nyfångad fisk!


Därefter tog vi en lång middag på strandrestaurangen, som avslutades med att Tina i vredesmod hällde ut ett fullt glas Coca Cola över duken och Pia. Eller - egentligen var det nog en olyckshändelse, men vredesmod är roligare att skriva. Så var denna lördag slut - undrar vad söndagen bär i sitt sköte...?