(fredag)

Denna dag började som en riktig skitdag genom att vi upptäckte att vår stora kamera har nu dött totalt, så kvaliteten på bilderna denna sista vecka kommer kraftigt försämras gentemot tidigare. Sen fortsatte det med att Tina fått en massa hudutslag som kliar så-in-i-helvete, och dessutom blir fler dag för dag, så istället för en härlig dag på stranden så blev det en tur in till sjukhuset i Phuket för att försöka hitta en dunderkur för dessa utslag.


En smart sak de har i Thailand (och många andra länder också i och för sig, men av någon anledning inte i Sverige) är att det vid varje röd- respektive grönljus också är nedräkning på för hur lång tid det är kvar innan ljuset slår om. Här verkar det i och för sig vara gult ljus i 28 sekunder till, men återigen får vi skylla på lilla skitkameran, eftersom ljuset i verkligheten var rött.

Efter sisådär en halvtimmes bilfärd var vi framme vid sjukhuset, som trots att det ligger i Phuket heter "Bangkok Hospital". Utanför sjukhuset står det personal och hälsar oss välkomna, och det känns faktiskt mer som ett schysst hotell än ett sjukhus.


Det första som händer när vi kommer in är att Tina får fylla i en massa uppgifter om sig själv, så att hon när hon nästa gång kommer hit (Gud förbjude) redan har en journal. Vi ber redan här om ursäkt från att denna dag kommer vara rätt trist att läsa om, men det var faktiskt ännu tråkigare att vara på plats och uppleva...


Sedan fick hon lämna in sin ifyllda lapp, och bli fotograferad. Ett fotografi som ni inte kommer att få se - någonsin - vilket ni ska vara tacksamma för.


Efter att sedan fått vänta i ett väntrum på hudmottagningen som mer såg ut som en foajé till ett spa eller liknande, så fick Tina komma in till läkaren, som genast satte igång och undersökte hennes hudåkommor med en maffig ficklampa.


Efter undersökningen blir vi åter förvisade till väntrummet, där vi medan vi väntar på att en sköterska ska komma med medicinen, får höra en tjock, tysk man högljutt förklara i inskrivningen att han har "a sexually transmitted disease". Spännande. Sedan kommer nämnda sköterska - så tjusigt klädd som endast sjuksköterskor i utlandet eller på film är - med en liten påse innehållande medikamenter som förhoppningsvis ska bota Tinas hud.


När allt var klart och det var dags för Tina att betala för sin medicin, så inträffade nästa nederlag: Pelles lins flög plötsligt och otippat ut ur ögat. Helt av sig själv och utan anledning. Ja det var en riktig otursdag detta!


Så fick vi efter att ha tillbringat ungefär en timme allt som allt på sjukhuset, äntligen gå därifrån - Tina med denna tjusiga medicinpåse, ett kuvert innehållandes instruktioner samt en patientbricka. Pelle med en lins mindre än när han kom.


Men - vi kan ju inte sluta dagen i moll, så på kvällen fortsatte vi trots dagens händelser enligt planerna, och åkte till Surin Beach, där vi tillbringade vår Thailandssemester förra året, och dess lyxiga Catch Beach Club. Detta var ju stället där vi träffade våra nya vänner Magnus och Matilda för första gången förra året, och vad var då lämpligare än att bestämma date med våra ännu nyare vänner (ja, för Tina iallafall) Pia och Mårten just där? Så det gjorde vi, och trots att buffén tyvärr var sämre än förra årets magiska dito, så fanns det en hel del gott att trycka i sig.


...eller vad sägs om att få klämma i sig hur många ostron som man vill? Vilket i Pelles fall var ett, då han fortfarande anser denna delikatess vara minst lika överskattad som Mårtens min antyder.


Inte heller Tina har ännu förstått storheten i dessa blötdjur. De smakar salt. Och slem. What's the deal liksom?


Sen fortsatte kvällen med armkroksdrickande...


...och glatt beskådande av detta...

... tills vi alla blev trötta och åkte hem var och en till sitt, ty i morgon är det tidigt uppstigande och en heldag på havet som väntar, och då behöver vi vara pigga och alerta.