Thailandsäventyret 2008 började med ett telefonsamtal från Arlanda som meddelade oss att planet tyvärr var en och en halv timme försenat. Turligt nog hade vi ännu inte åkt hemifrån när samtalet i fråga kom, så den enda effekten (bortsett från en och en halv timmes presumtivt mindre solande) detta fick var att vi kunde stressa av lite i packandet. Nåväl - väl på Arlanda visade det sig att planet nu var ytterligare en timme försenat, och inte skulle gå förrän 22:00, men som kompensation för denna fadäs fick vi iallafall varsin värdekupong på 100 kronor som kunde växlas in på planet.


Pelle - som i hopp om att kunna sova mestadelen av själva flygresan varit vaken sedan klockan 03:30 på morgonen - utnyttjade genast sin kupong till att införskaffa tre små flaskor rödvin som han tryckte i sig till den förvånansvärt kryddstarka flygplansmaten. Det hjälpte inte ett dugg (men det blev lite roligare att vara vaken).


På planet - som var en Jumbojet - satt det 651 personer. Och 15 bebisar. Och bredvid oss satte sig en (vuxen) person som var extremt lik TV4:s gamla nyhetsankare Niclas Grünewald. Denne herre vände sig efter halva resan mot Pelle och undrade försynt "Ursäkta, men känner inte jag igen dig från någonstans?" och då insåg Pelle att anledningen till likheten med nämnda nyhetsankare var att karln faktiskt var Niclas Grünewald. Tänka sig att man inte kan åka till Thailand utan att stöta på en gammal mediabekant!


Väl framme vid hotellet efter en dryg timmes väntan i passkontrollen, en halvtimmes väntan till att bussen från flygplatsen skulle gå, plus ytterligare en halvtimmes väntan då nämnda buss var tvungen att stanna efter tio minuter eftersom den åkt ifrån Fritidsresor-guiden, så fick vi ett rum en våning upp med finfin utsikt över poolen. Detta var vi nöjda med i sisådär en två minuter, då Susanne och Alison knackade på dörren, hälsade oss välkomna, och försynt påtalade för oss att de hade ett likadant rum, fast en våning ner med direktutgång till poolen. Grön av avund rusade Pelle ner till receptionen och frågade om det möjligtvis fanns något mer sådant rum vi skulle kunna få byta till. Det fanns det - visserligen bara fram till den 7:e, och dessutom var vi tvungna att pröjsa 750 spänn extra - men vad gör man inte för lite lyx, så det var bara Pelle att langa upp stålarna och för den stackars personalen att släpa ner våra väskor en våning. Därefter traskade vi iväg med Susanne och Alison till vår gamla favoritrestaurang Coconut Grove för att inta en god kvällsmat, och sedan väntade en god natts sömn i den återigen stenhårda dubbelsängen.


Dagen därpå var det så äntligen dags att sätta igång med det som var huvudorsaken till vår resa - nämligen att ligga på stranden och steka med små pauser av antingen bad i vågorna, massage eller lunch. Så täckta av ett lager solskyddsfaktor (Pelle) eller en stor röd skjorta med axelklaffar samt reklamkeps (Tina) bredde vi ut oss i varsin bekväm solsäng och satte igång.


Fast man kan ju inte bara sola och bada hela tiden - man måste ju äta och dricka öl också. Så det gjorde vi - ibland som här på hotellets restaurang fem meter från solstolarna, ibland på Coconut Grove 100 meter bort på stranden, och ibland på den indiska restaurangen däremellan.


...och tiden som vi inte solar, badar, äter, dricker eller sover på - så tar vi massage. Minst en timmes behandling om dagen är regeln vi kör efter, och oftast består dessa behandlingar av hårdhänt thaimassage för Tina och mysig oljemassage för Pelle direkt på stranden. Men ibland så spexar vi till det litegrann, som här - där Tina får en timmes fotmassage inne i Khao Lak city. En timmes oavbruten behandling kostar oftast mellan 250 och 350 baht, beroende på om man vill ha thai-, olje- eller fotmassage, vilket motsvarar 50-70 kronor (plus dricks på max en tjuga), så det kostar på att leva lyxliv här...


Sen passade ju Susanne på att bli fyrtiotaggare medan vi var här, vilket vi firade med champagne och snacks på deras altan. Då knackade det plötsligt på dörren, och där stod två små söta thailändskor ur hotellpersonalen med en tjusig tårta och sjöng. Tårtan var dock tjusigare än den var god, men det är ju tanken som räknas - även i Thailand.


Jaja - som ni ser så får vi inte många knop gjorda här. Vi bara njuter och tar det lugnt 24-7, vilket bland annat resulterar i denna - i jämfört med förra årets upplaga - något torftiga resedagbok. Nästa vecka får ni inte läsa något mer om Susanne och Alison, eftersom de åkte hem på söndagen som avslutade vecka 1. Däremot kommer det ett annat gästspel, men vem detta är får ni läsa först i nästa uppdatering av veckodagboken, och vilken dag denna publiceras vet varken ni eller vi till hundra procent. Ni får helt enkelt hålla utkik här eller på Spyggportalen. Tills dess - tjingeling!