Så var vi då tillbaka på Ayara Villas igen, och där återgick livet snabbt till det vanliga. Varje morgon tar Eva en 50 minuter lång simtur, medan Tina tar en promenad på stranden...


...och varje eftermiddag - efter solning, bad och den obligatoriska massagen tar Tina en 20 minuter lång joggingtur på stranden, enligt ett schema som hon hittade i en kvarlämnad gammal Amelia i hotellreceptionen. Och under samtliga av tjejernas motionspass sitter Pelle inne på det AC-kylda hotellrummet och fixar med resedagboken. Olika falla ödets lotter.


Fast på tisdagen var det lite utflyktsdags igen. Pelle och Tina tog då rast från Eva, som hellre valde att stanna hemma i skuggan och ta hand om sitt soleksem, och åkte till Ao Thong (eller White Sand Beach, som Kreti och Pleti kallar den). Ao Thong är en strand som ligger 15-20 minuters taxiresa från vårt hotell, och som är lång, vit och mycket mer öde än Bang Niang-stranden är. Där låg vi och solade hela förmiddagen, ända tills det blev lite molnigt och vi blev hungriga, då vi traskade upp till en restaurang som visserligen var lite dyr (måltiderna kostade motsvarande 28 kronor styck istället för 14), men vars mat var fantastisk.


Restaurangen hörde till en stor hotellresort vid namn Similana Resort, vilket verkar vara ett helt fantastiskt ställe, med superfina bungalows stående på pålar i djungeln bland vattenfall och frodig grönska. Om vi verkligen måste besöka Khao Lak-området igen, så kan det mycket väl vara här vi väljer att bo.


Som vi påpekat ett otal gånger så lyxar vi till det här med en timmes massage om dagen, men medan Pelle ligger och blir mjukt masserad insmörjd i olja och får vinballe, så väljer Tina istället hardcore thaimassage, vilket förutom att de böjer ens kropp i leder man inte ens visste fanns, också innebär att de rent fysiskt kliver på en i jakten på att få upp alla muskelknutor och förstelningar. Tina - som blivit lite av en lokalkändis bland massöserna här i Khao Lak på grund av sin stela och oviga kropp - får ständigt höra saker som "You work computer - this side baaaad!", och så drar de i någon axel eller trycker någonstans på ryggen tills det knakar. Tre av dessa massager har för övrigt Jessika och Andreas bidragit med via de 162 kronor som de gav till Tina i födelsedagspresent - tack för det!. En annan - lite småkul grej är att när de vill att man ska byta ställning från liggande på rygg till sittande på arslet, så säger de "Sit down please" istället för "Sit up". De är för tokiga, de här små thailändarna!


Den här veckan har det varit fullmåne om nätterna, och detta innebär att tidvattnet är kraftigare än annars, vilket i sin tur inneburit rejält stora vågor att bada i.


Men trots de enorma vattenmassorna som forsar över oss, har ännu inte en endaste liten droppe tagit sig in i Tinas näsa.


Även Pelle försökte stå pall vattnets krafter...


...och lyckades, som ni kan se här, varje gång.


Imitationen av James Bond i Casino Royale behöver det dock jobbas på en del...

Men ingen Thailandsdagbok är komplett utan bilder på en massa kryp. De här små gynnarna till exempel, är små, små kräftor med ett synnerligen väl utvecklat estetiskt sinne. Så fort vattnet ebbar bort på stranden så kommer dessa uppspringande ur små hål, och sprättar snabbt som attan upp sand i helt fantastiska mönster. Och så kommer det en våg som förstör allt, men de kämpar oförtrutet vidare - konstnärssjälar som de är.


Sen har vi de här små krabaterna, som är kräftor som bosatt sig i tomma snäckskal. Dem kan man se spatsera på stranden efterlämnandes spår som från en liten, liten pansarvagn. Men så fort man kommer i närheten av dem, så kryper de genast in i sitt skal och låtsas vara en vanlig, tom snäcka.


Och så förstås de små söta geckoödlorna förstås, som av någon anledning vägrar befinna sig på den ovansidan av horisontella ytor. Nä, på undersidan ska det vara, som i hotelltaken, eller på en vertikal yta som en hotellvägg. Och förutom att vara snabba som attan, ignorera tyngdlagen och vara söta så låter de en hel del också. Lite som fåglar som försöker göra pussljud, och ganska högt till på köpet. Vi hörde en hel del sådana här utanför tältet på Similan förra veckan, tills de började överrröstas av de flygande hundarna. Vi har för övrigt också infört en regel som säger att vi inte får gå in på hotellrummet på kvällen, utan att ha sett minst en ödla. Det har hittills inte sinkat oss en sekund.


Små grodorna kommer fram varje kväll också, och ibland är de så modiga att de kliver in på själva hotellet och sätter sig. Den här lille gynnaren hade gjort just detta, så honom trängde Pelle in i ett hörn och började fota tills han blev skarp och fin.


Eftersom detta var sista veckan för oss så var vi ju tvungna att åka in till Khao Lak centrum och shoppa loss. Detta (själva åkningen alltså) gjordes med fördel med taxi från hotellet. Taxibilarna här består av helt vanliga pickuper med påbyggda bänkar och tak. Bälten lyser förstås med sin frånvaro. Taxin kostar 150 baht, vilket innebär tio kronor per skalle när vi som nu är tre personer, och den tar oss från hotellentrén ända in till Khao Lak centrum - en resa på sisådär en sju minuter.


Och som vanligt är det Pelle som får sköta prutningen. Tina pekar ut vad hon vill ha - sedan prutar Pelle ner det (och det han hittat till sig själv) till ungefär hälften av utgångspriset, vilket i sin tur ofta är superbilligt redan det.


Ett av våra nya favoritställen inne i Khao Lak var en restaurang som inte bara serverade rejält kryddad och väldigt god mat, utan också den där Tina lyckades beställa den godaste drinken hon druckit hittills - en alkoholfri fruktcocktail med tillsatt vodka. Dessutom fick vi här uppleva hur charmiga turisterna kan vara här, då tanten vid pilen - en svensk dam i 55-årsåldern - mitt under pågående måltid utan att skämmas för sig lyfter kraftigt på sin högra skinka där hon sitter, och släpper en rejäl brakare, varpå hon släpper ner skinkan på stolen igen och fortsätter äta som ingenting hänt. Ja Thailand är fullt av nya naturupplevelser!


Vi var ju också tvungna att beställa några riktigt goda drinkar innan den kalla verkligheten i Sverige tog över, och som alltid i detta prunkande land så pryddes de av orkidéer. Dessa är visserligen lite beska, men ska det vara så ska det...


Denna torsdag är det Thaiboxning inne på Khao Lak Boxing Stadium, och detta annonseras genom att det åker omkring en bil och spelar högljudd traditionell thaimusik, samtidigt som det står två killar på bilens tak och småboxas. MEDAN BILEN KÖR. Och vi gnäller på att det saknas bilbälten på taxiflaken...


Så vad handlade vi då, undar såväl vän av ordning som ni?
Jo - förutom Pelles käcka solhatt, Tinas glittriga portmonnä samt två praktiska ölflaskekylare med thaiboxare på så inhandlades följande:

1. Fyra uppsydda skjortor till Pelle, och två blusar till Tinas ömma moder.
2. Ett par thaiboxningsshorts till Tina.
3. En sarong för överpris på stranden.
4. Tre pirat-Adidas-tröjor, samt tre t-shirts med originaldesign till Pelle.
5. En ursnygg originaldesignad väska till Tina.
6. Ett nyckelring bestående av ett kramdjurshuvud vi fick på köpet när vi köpte 8 & 10.
7. Två fejkmärkesträningsoverallsjackor till Tina.
8. En originaldesignad jeanskanin.
9. Fyra par kallingar åt Pelle.
10. En originaldesignad tygmus/elefant (vi vet inte riktigt)
11. Tre apsnygga t-shirts i originaldesign till Tina.
12. Fotriktiga sandaler av märket "Diesel" till Pelle, vars "Nike"-diton gick sönder.
13. Örtté till Tinas krångliga mage.
14. Glamourösa solbrillor "Dolce & Gabbana" till Tina.
15. En långärmad "Paul Frank"-t-shirt till Tina.
16. Fyra tuber thailändsk tandkräm som smakar Jenka.
17. Två "Nike"-t-shirts till Tina i grälla färger.


Så kom då den sista heldagen här, och vi började så smått förbereda oss för att lämna detta paradis. Här övar vi på att lämna Eva - som är kvar här i paradiset i ytterligare ett och ett halvt dygn, och som vi också kommer sakna då hon varit det bästa resesällskap vi tänka oss kan - på stranden.


Givetvis tog vi den sista lunchen på Coconut Grove, där Pelle traditionsenligt njöt av sin sista stora lunch-Chang.


Men just idag räckte inte de 60 centilitrarna öl för att dränka sorgen över att behöva åka härifrån, så Pelle beställde även in en flaska Sam Song och en flaska Coca Cola, som han blandade i härliga proportioner och njöt av där i solen. Först tänkte han ta en Meh Kong och cola, men i ett anfall av plötslig äventyrslust så köpte han istället alternativet till den thailändska fulwhiskyn: En thailändsk fulrom. Den funkade finfint den med, och flaskan med innehållet som blev över packades nogsamt ner i en av våra reseväskor för att kunna smugglas med hem till Sverige.


Även Tina festade till denna sista strandlunch, och beställde in en "Coconut Fever", som är restaurangens version av en Piña Colada, serverad i en urgröpt kokosnöt.


Så fortsatte dagen i alldeles för snabb mak, och den sista solminuten på stranden var ett faktum. Det var dags att dricka upp det sista vattnet, packa ihop våra handdukar och grejer och bege oss upp på hotellrummet för att fixa oss inför den sista kvällen här.


Den var vi givetvis tvungna att äta på Coconut Grove, men då visade sig vårt stambord vara upptaget av detta tyska par vars kvinnliga part hade stringtrosor som gick upp långt på ryggen där hon satt. Vi blev lite irriterade, men lät inte detta förstöra vår kväll utan fotograferade istället germarna i fråga där de satt, bara för att illustrera för er ett av skälen till varför vi älskar stället i fråga - vi menar - hur mysigt ser det inte ut?


Ett annat av skälen till att vi älskar det här stället är den supertrevliga personalen, och inte nog med att de är trevliga - vissa av dem - som han här i mitten - är dessutom jättesöta, tycker Tina.


Sen har vi ju ungarna som jobbar där också. Det är nästan så att vi är sugna på att adoptera en, så då kan ni förstå att det verkligen inte är några vanliga snorungar, utan har vi artiga, glada och supersöta krabater som jobbar 08-23 varje dag, och springer och hämtar öl och mat till en med en ständigt glad min. Just detta barn var en av våra favoritservitörer på Coconut Grove, men vi blev aldrig riktigt kloka på om det var en flicka eller en pojke. Vi kanske helt enkelt måste adoptera vederbörande för att se efter.


Och förstås: Ingen Thailandssemester utan den obligatoriska nakenbilden på Pelle, när han står i vattenbrynet med armarna utsträckta och bara njuter i sin fulla prakt. Den här gången dröjde det ända tills sista kvällen, men här är den dock - titta och njut!


På hotellet var det sedan dags att göra upp räkningarna, eftersom vi skrivit upp en hel del av första veckans luncher, samt nästan alla Tinas thaimassage-sessioner på själva hotellnotan. 8600 baht blev det allt som allt - det vill säga cirkus 1700 spänn. En rolig grej i sammanhanget var att receptionisttjejen heter Ben.


Så var då den sista dagen här, och bussen som skulle ta oss till flygplatsen gick redan klockan 09:35 på morgonen, så idag blev det tidig uppgång för att en sista gång kunna njuta av hotellets frukostbuffé.


Och så tvingas vi till slut lämna vårt härliga hotell med dess underbara personal, och sätta sig i bussen för färd mot Phukets flygplats.


Phukets flygplats kan sammanfattas med ett ord: Köande. Om man bortser från allt köande man utför när man landat här och ska in i landet, så ser köandet vid själva utresan ut så här: Först köar man utanför flygplatsen för att komma igenom den första säkerhetskontrollen.


Sen följer givetvis kön till själva incheckningen...


Därefter köas det till den andra säkerhetskontrollen, varefter en kö till passkontrollen väntar. Dessa köer tog vi tyvärr inga bilder på, så ni får nöja er med en till bild på inchekningskön, som även är en illustration till varför man bör betala extra för reflexfritt glas när man köper glasögon.


...och slutligen är det förstås kö för att komma på själva planet, som tack och lov är samma jumbojet som vi kom hit med och inte det lilla miniplan för Air Finland vi fick trängas på förra året.


Dock ska man inte luras till att tro att det bara för att själva flygplanet är stort som attan också innebär att benutrymmet är beskaffat på samma sätt. Icke sa Nicke - trångt som tusan är det, även om det är milsvid skillnad från förra årets mardrömsplatser. Elva timmar och tio minuter skulle hemresan ta, och denna tid var vi ju tvungna till att försöka slå ihjäl på så bra sätt som möjligt. Ett av de mer misslyckade sätten var när vi försökte oss på "under-vilken-kopp-har-jag-gömt-korken"-spelet...


Det blev 670 låååånga minuter på planet, som vi förutom ovanstående lite misslyckade trick försökte fylla med bokläsning, musiklyssning, sovande (gick åt pipsvängen), vändåttaspelande och patiensläggande. Samt ett lyssnande till våra skrikande magar, då vi fick en liiiten portion kyckling någon timme efter att vi lyft, och därefter fick vänta åtta timmar på de små mackor som serverades två timmar innan vi skulle landa. Två mackor som förutom att de var ganska äckliga överlag innehöll tjocka ostskivor - även i Tinas "laktosfria" version. "-Tyvärr - det är vad vi har, men den SKA vara laktosfri..." sa de, trots vårt illustrativa viftande med de kladdiga ostskivorna, men till slut - efter mycket om och men - så lyckades vi iallafall tigga till oss ett äpple och ett päron åt den nu nästan ihjälsvultna fru Norman.

Nåväl - landningen gick bra och var i tid - väskorna kom fram som de skulle och vi lyckades komma igenom tullen med två extra liter sprit. Resan var helt enkelt otroligt lyckad och välgörande, och det finns inte en chans att vi någonsin kommer stanna kortare tid än tre veckor nästa gång - vi hade med lätthet stått ut med tre veckor till!

Snipp Snapp Slut - Så var Thailandsdagboken 2008 slut!