Så dök hon så upp - Tinas gamla arbetskamrat Eva Franzén. Vi hälsade henne välkommen med pompa och ståt genom att släpa iväg henne till Coconut Grove och tvinga dem att öppna köket en knapp timme innan midnatt, och efter lite nattamat och öl fick hon gå hem och lägga sig i rummet direkt under vårt och inleda en natt av förberedelser för nästa dags strandliv i form av sol, bad, mat och dryck.
Efter nämnda strandliv beslutade vi oss för att ta en promenix upp till Bang Niang centrum (vilket är vårt närmaste centrum - Khao Lak centrum ligger ytterligare tre kilometer bort). Där har de nämligen lokal marknad måndagar, onsdagar och lördagar, och eftersom det råkade vara måndag denna dag så tänkte vi att dit kan vi gå och fynda minsann, samt äta på det av Susanne och Alison varmt rekommenderade stället "Ma Ma's Restaurant".
På marknaden prutade Pelle till sig en liten glittrig portmonnä till Tina för 150 baht, och sen var vi så hungriga att vidare shopping tedde sig som en omöjlighet för oss.
Så vi traskade iväg de tio metrarna till Ma Ma's Restaurant, men där blev vi gruvligt besvikna; För det första så blev vi omhändertagna av Thailands enda otrevliga servitris (hon log inte - det räcker för den nomineringen), och inte nog med att hon var surmulen - hon försökte ge oss helt andra maträtter än de vi beställt, och när vi påpekade detta blev hon ännu surare, och försökte medelst kroppspråk förklara för oss att vi visst beställt maten hon försökte ge oss, allt medan en stackars tysk som hade beställt maten i fråga viftade desperat från bordet bredvid. Nåväl - när maten väl kom in så var den visserligen god, men inte tillräckligt för att kompensera för den kassa servicen, så dit går vi minsann inte igen.
...Så fortsatte veckan ett tag med det härliga strandlivet, endast uppbrutet med att Tina beställer en timmes hård Thaimassage om dagen...
...medan Pelle, som föredrar njutning framför smärta, istället unnar sig en timmes oljemassage lika frekvent.
På onsdagskvällen bjöd hotellet på sedvanligt turistfällemanér på "Traditionell thailändsk dansshow och buffé". Den var vi givetvis tvungna att gå på - nämn ordet "buffé", och herrskapet Norman infinner sig direkt. Kvällen började med att alla fick ett tjusigt orkidéhalsband, och därefter fick man börja förse sig från buffén, som sanningen att säga var riktigt bra. Vi åt alllihop tills vi rent fysiskt inte fick plats med mer mat i kroppen.
Sen var det dags för själva showen. Den började rätt fint med ett litet thailändskt barn av (för oss åtminstone) okänt kön som körde någon slags krumbuktig traditionell dans till pipig plingplongmusik...
...därefter kom det in fyra thaidamer och körde någon slags formationsdans som kanske också var traditionell - vad vet vi - men redan här började vi tröttna lite...
...och när damerna var klara med sin dans - ja då dök det upp sju käcka thaipojkar och började pojkbandsdansa till någon slags thaipopmusik. De var både glada och söta, men nu kände vi ändå att vi faktiskt fått nog av allt dansande. Tyvärr visade sig dansshowen vara långt ifrån över, och nu växlade damerna och pojkarna med varandra och körde varannat nummer var - samtliga till olika thaihits vi aldrig hört förut och i nya och aldrig vill höra igen - varje gång i nya glittriga kostymer. Tills slutligen damerna kom in och körde någon form av halvsynkroniserad discodans till jasminrisiga coverversioner av Black Eyed Peas "My humps" och Kanye Wests "Gold digger". En bisarr upplevelse som tack och lov uppvägdes av den goda buffén...
Så fortsatte veckan med våra nu obligatoriska luncher på Coconut Grove där Eva och Pelle varje dag klämmer in sig en stor Chang-öl till sina respektive måltider, medan Tina - av hälsoskäl - oftast håller sig till vatten.
...och på kvällarna åker vi antingen in till Khao Lak centrum och äter och småshoppar, eller också tar vi en promenad upp till Bang Niang centrum där vi utför exakt samma saker, fast till ännu billigare priser. Dock krävdes det att vi tog oss till det förstnämnda - lite större centrumet - innan vi hittade ett sådant här ofördomsfullt sätt att sälja en bikini.
Så var det då dags för vårt första riktiga äventyr denna Thailandsvistelse, men redan på vägen dit så fick vi lite valuta för pengarna när Tina i till allas förvåning exalterat utropade "BANANER!!!". Hon hade tydligen drabbats av lite akut afasi, och menade egentligen "ELEFANTER!!!", vilket berodde på att bilen precis åkte förbi en skock sådana djur. Dessutom träffade vi senare också på en vild apflock vid sidan av vägen. Vår chaufför stannade givetvis så att alla vi feta och apovana västerlänningar kunde fota dessa skojiga små filurer, medan han slängde till dem några bananer så att de skulle sitta kvar och fastna på våra kort. Det fungerade uppenbarligen, och efter en stund fortsatte färden de sista två hunda metrarna tills vi kom till utgångspunkten för det äventyr vi betalat 4700 baht var för:
Ja - här kan kanske minnesgoda Thailandsresedagbokläsare få sig en aning om vad vi ska på för äventyr, då en liknande bild inleder förra årets variant på detta. För er andra kan vi meddela att vi nu befinner oss i den hamn där en så kallad "speedboat" ska ta oss till Similan Islands för snorkling - men den här gången är det ingen ynka endagars-tripp vi ska på - närå - nu ska vi på ett tre dagar långt snorklingsäventyr bland nämnda öar, och vi ska tillbringa de kommande två nätterna i tält i djungeln. Håll i hatten gott folk!
Turen börjar dock extremt likt förra årets, då vi lyckas hamna på samma speedboat med samma besättning som då. Och efter en timme och tjugo minuters skumpande är det dags för samma snorklingsstopp som då, men vad gör det när detta är ett av världens absolut bästa snorklingsvatten?
Som vi lite smått misslyckat försöker illustrera med detta kort, som är taget från båten, så fullkomligt dräller det av fiskar i det kristallklara vattnet, och har man tur kan man även få syn på en sköldpadda. Det lyckades tyvärr vi inte med, men två engelska killar i sällskapet gjorde det, och visade glatt upp kort de tagit på den med sin digitalkamera som de stoppat in i någon slags vattentät specialplastpåse (note to self: Köp en sådan till nästa gång, så kanske fiskarna syns i resedagboken).
Efter sisådär en trekvarts snorkling så var det dags att klättra upp på båten igen och dricka vatten och äta frukt medan den tog oss till nästa snorklingsställe, och efter lika lång snorkling där så gick färden till själva huvudön - Koh Similan - där lunch skulle intas följt av ett par timmars eget mys på stranden.
Det som visade sig vara det mest äventyrliga i denna färd (än så länge...) var faktiskt inte snorklingen, utan själva landstigningen. Just vid detta avfotograferade tillfälle var den i och för sig inte så farlig, men vid framförallt den första landstigningen på Koh Similan så gick vågorna höga, vattnet var midjehögt och botten var full med vassa stenar. Det gjorde det inte helt lätt att släpa iland en ryggsäck full med dyr kamerautrustning, men som de atleter vi tydligen är så lyckades vi trots allt med denna bedrift. På bilden ser ni förresten de två engelsmännen - troligtvis ett par - som lyckades plåta sköldpaddan. De (framförallt den vänstra) visade sig vara ett par attans trevliga killar som var inne på sin fjärde månad av sin årslånga jorden-runt-resa, och innan dess hade de softat i tre år i Mexiko. Hur de tjänade sina pengar har vi ingen aning om, men vi ska nog komma på ett sätt vi också.
Koh Similan är den ö i ögruppen som har den berömda så kallade "Sailing Rock", vilket är det stora klippblocket ni ser till höger i bild, vars underliggande utkiksplats Pelle klättrade till förra året. I år föredrog han dock utsikten nere på stranden, där hans hustru på ett i Thailand tydligen lagvidrigt sätt solade topless för att få tuttar som matchade mage och knän.
Senvar det dags för avfärd mot nästa ö - Koh Miang - vilket var ön vi skulle tillbringa de kommande två nätterna på. Eva - den fegisen - tog endast tvådagarstrippen med en övernattning, medan äventyrliga vi minsann tänkte att -här ska det levas djungelliv! Nåväl - denna ö hade två lättillgängliga stränder; dels en fantastisk kritvit sak med potatismjölsfinkornig sand och turkost vatten, och dels en mindre som hade bättre snorklingsmöjligheter. Den större stranden var bredvid där vi skulle bo och restaurangen och duscharna, medan man var tvungen att gå en tio minuters promenad genom djungeln för att nå den andra. Medan Eva vilade (hon hade dessutom varit här och sett stranden i november förra året) så började Pelle och Tina traska genom den prunkande grönskan, väl medvetna om att inte trampa på några pytonormar som tydligen skulle bo på ön.
Väl framme vid den mindre stranden - utan att vare sig sett eller trampat på några ormar av något slag - så visade sig promenaden vara väl mödan värd. Där hittade nämligen Tina en gunga som hon gungade i så länge att hon började må illa. Då slutade hon och sedan - efter ett snabbt dopp - gick vi tillbaka mot civilisationen, för att börja gosa in oss i de tält vi skulle tillbringa de nästkommande nätterna i...
...det var alltså här vi skulle bo. I ett grönspräckligt tältläger. Vi fick tält nummer 20 medan Eva fick tältet bredvid med det logiska följdnumret 21. Det här skulle bli spännande minsann...
Gemensamt för de båda tälten var att de innehöll två stycken fem millimeter tjocka liggunderlag, med matchande gröna sovsäckar som luktade - nej STANK - otvättad pensionär. Tälten visade sig också ha en luftfuktighet på sisådär en 300 procent, och ha en innertemperatur på 40 grader. Det här skulle bli klart intressanta nätter...
...fast än var det förstås inte läggdags. Först skulle vi äta kvällsmat vid halv sju-hugget, och därefter skulle vi ut på någon slags djungelsafari där vi skulle få se de unika landkrabborna som levde på ön. Utrustade med varsin ficklampa vi lånat från vårt hotell hemma i Khao Lak (och som vi blev halvt anklagade för att ha snott från en thailändsk tant på ön av densamma) så gick vi på ett långt led in i djungeln fyllda av spänning inför mötet med dessa majestätiska skaldjur. När vi kommit in en bit i djungeln så stannade plötsligt guiderna och lyste med sina ficklampor under en buske - och se där! Där låg det två små krabbater (skaldjursvariant av krabater) och bligade på oss från nåt litet hål. Vi försökte fota, men bladen var ivägen och färden fortsatte längre in i den nästan klyschigt ljudillustrerade djungeln. Efter en stund stannade guiderna igen, och då var det dags för krabborna att verkligen visa sig. Eller åtminstonen två av dem, vilka guiderna nu höll i och som vi misstänker att de gömt i en låda där i förväg. Det var en hona och en hanne (bilden) som alla glatt tog kort på när guiderna höll upp dem för oss, och sedan släpptes de ut tillbaks i djungeln. Det var det hela. Sen fick vi gå hem igen. Eller hem och hem förresten - vi fick gå tillbaka till våra stinkande tält....
Klockan var inte ens tio på kvällen när vi kröp in i våra respektive tält för att försöka uthärda natten där. Supertrötta efter en dag av snorkling, simmande och promenader lyckades faktiskt Pelle somna till en stund till skillnad från Tina, som efter att ha legat och vridit och vänt sig och svettats och lidit bestämde sig för att gå ut och sätta sig och läsa en bok istället på restaurangen. När hon drog igen dragkedjorna till tältet vaknade Pelle och kände sig utvilad efter vad han trodde var en hel natts sömn, och blev därför ganska förvånad när han en kvart senare tittade på klockan och såg att hon var 23:25. Nu började han dessutom undra litegrann var hans fru tagit vägen, och låg därför på helspänn och lyssnade efter stegen från sin hustru. Inga steg hördes, men plötsligt började det smälla från granntältet till vänster om vårt (nummer 19 - Eva bodde i det till höger), och Pelle tittade genast ut genom sitt panoramamyggfönster och såg hur det fladdrade omkring av tända ficklampor där inifrån, samtidigt som dess invånare slog på tältduken i någon slags panik. Från tältduken hördes då förskrämda och rätt ilskna pip då de djur - som inte kan varit annat än djungelråttor - som ville krypa omkring där flög iväg i vida bågar för att genast springa tillbaka upp till tältet. Dessutom började det tassas och pipas några centimeter bakom Pelles huvud, och trots hans enorma kroppshydda började han tycka det var rätt obehagligt och låg och hoppades att det inte fanns några hål i tältet samt att Tina varit ordentlig med att stänga det när hon gick iväg. Tina ja, hur länge skulle hon vara borta egentligen, undrade Pelle nu lite oroligt. Så vitt han visste hade hon väl bara gått på toaletten, men nu hade det gått en timme och hon borde verkligen vara tömd i såväl blåsa som tarm vid det här laget och Pelle började bli orolig även för var hon tagit vägen.
Tina levde emellertid och frodades. Hon hade ju som sagt gått upp och satt sig och läst lite i restaurangen. Sen hade hon gått ner på stranden och satt sig lite, och där träffat några andra svenskar som också skulle sova i tält dessa nätter, men de hade snabbt gett upp detta och flyttat ner sina illaluktande sovsäckar och platta liggunderlag till stranden, där de nu tänkte sova under bar himmel istället. Tina frestades av idén, men gick på toaletten istället där hon till sin måttliga glädje upptäckte att vattnet var avstängt, vilket inte är helt optimalt för nedspolningen av det man presterat där. Turligt nog var det bara nummer ett den här gången, så hon kunde till slut gå tillbaka till sin vad hon trodde sovande man i tältet utan alltför dåligt samvete.
Men sov var ju inte vad Pelle gjorde. Han låg uppe med vitt uppspärrade ögon och en liten orolig klump i magen för dels var hans fru tagit vägen och dels om det skulle lyckas ta sig in några djungelråttor i tältet. Den första oron försvann direkt när Tina kom tillbaka och redovisade sina äventyr, och den andra lade sig ungefär samtidigt då han insåg att råttorna (eller vad det nu var) kanske inte försvunnit, men åtminstone tystnat. Båda lyckades efter mycket möda och stort besvär slumra till ytterligare en halvtimme innan nästa pärs började. Det fanns nämligen flygande hundar på ön, och det låter ju gulligt - men flygande hundar är inte ett dugg besläktade med vare sig Lassie eller Båtsman, utan är istället en sorts fladdermöss med enorma huvuden, och dessa hängde i tusentalsl i träden ovanför våra tält. Det tyckte vi var kul och lite spännande ända tills nu, vid kanske tretiden på morgonen, då de blev osams med varandra allihop och började skrika och slåss. Högt. Och länge. Så då fick vi ligga där i oljudet som försiggick tio meter över våra huvuden och vänta på att klockan skulle bli åtta så vi kunde gå upp och äta frukost. Det visade sig dessutom sedan att de flygande hundarna inte bara kunde skrika och slåss, utan även bajsade en hel del, vilket resulterade i stora fläckar på Evas kläder som hon hade hängt ut på tork. Sammanfattat kan vi alltså påstå att detta är en natt ingen av oss kommer glömma i första taget, och en sak hade Tina och Pelle klart bestämt sig för: Det fanns inte en chans i helvete att vi tänkte tillbringa en natt till i det här illaluktande tältet! Det hade varit en sak om det varit fräscht, men nu stank det verkligen gammal uteliggare, så nästa natt tänkte vi definitivt tillbringa på vårt rena, svala hotellrum i vår härliga säng, och vi skulle duscha - kosta vad det kosta ville!
Efter mycket om och men - främst beroende på språkförbistringar - hade vi fixat om vår tredagarsutflykt till en tvådagarsdito, så det var två lugna och nöjda själar vi mös omkring på stranden i väntan på dagens snorklingsäventyr.
Vi har förresten sagt det förut men det tål att upprepas: Stränderna och vattnet på Similan Islands är helt fantastiska, och vi kommer utan tvekan att åka hit fler gånger - men nästa gång hyr vi allt en bungalow om vi ska övernatta.
Så var det dags för andra dagens snorkling, och denna dag var det återigen två stopp som gällde. Båda var superfina med massor av fisk, men det sista var exeptionellt, men helt fantastiska levande koraller och drösvis med olika fiskar i alla möjliga mönster, färger och former.
Tyvärr ådrog sig dock Tina en snorklingsskada, i form av ett ömt så kallat "dumveck" hon fick mitt mellan ögonen av cyklopet. Vi håller på att kolla upp med försäkringskassan om detta möjligen kan vara skäl nog för att hon blir sjukskriven här någon månad, och om Pelle i så fall också kan stanna och VAF:a (vård av fru), men ännu har vi inte fått något svar i ärendet. Jävla byråkrati!
Sedan var det dags för en sista lunch på ön, vilken vi intog tillsammans med de båda tidigare nämnda engelsmännen som vi fortfarande inte vet namnen på, och därefter - efter ytterligare en stunds sol- och badtid - gick speedboaten tillbaka hem till Khao Lak. Väl hemma våldtäktsduschade vi allihop (ni vet, så där som man kanske gör efter att ha blivit våldtagen - man skrubbar och skrubbar men känner sig ändå inte helt ren) efter våran natt i gubbsvettssovsäckarna, varefter vi gick och åt på - jajamen - Coconut Grove, för att därefter allihop slockna som små ljus i våra sängar. Ett skönt slut på en upplevelserik och spännande vecka 2.
