Bad Boy

Onsdagen inleddes inte helt otippat med sol och bad vid poolen. Även om det sistnämnda i huvudsak (ja, helt faktiskt) utfördes av HERR Norman.


Ny frisyr

För att roa sig själv och andra samt bättre smälta in med alla ryssar här, testade han tillfälligt en ny frisyr. En som gjorde hans huvud snyggt äggformat och kittlade störtskönt i pannan.


Mot nya äventyr!

Sedan kände vi att det var dags att ta sig ut på lite äventyr. Vi klädde om till våra äventyrskläder, och hoppade in i en taxi och bad chauffören att åka till diverse sanddyner vi läst om. Det finns enligt uppgift både röda och vita, och vi ville se båda varianterna. Taxichauffören nickade glatt, och satte iväg i sisådär en 80 km i timmen på den smala restauranggatan vi bor på. Men det är ingen fara alls, eftersom de har utvecklat ett sinnrikt system här i landet där man istället för att sakta ner när gatorna blir trånga och det är många såväl mopedister som gångtrafikanter och cyklister i rörelse, förutom bilarna, så tutar man helt enkelt och gasar på. Skymd korsning? Bara att tuta innan och blåsa förbi! Två trebarnsfamiljer på varsin moped i vägen? Tuta och kör mitt mellan dem - så länge du bara ser till att ha någon centimeters marginal på vardera sidan är det ju ingen fara...


Tina och pulkpojken

Efter sisådär en halvtimmes färd i fullt blås, vilket förvånade oss båda eftersom vi trodde det nästan var gångavstånd dit vi skulle, så anlände vi till de röda sanddynerna där det genast flockades ungar omkring oss som ville hyra ut sandpulkor till överpris. Vi kände oss dock generösa och struntade i att pruta när ett blåtröjat gossebarn prackade på oss en plastpulka för 80.000 dong. Sen var det dags att traska iväg, upp till något lämpligt ställe att åka sandpulka från.


Brantare än vad det ser ut faktiskt!

Det är en ansträngande men samtidigt angenäm upplevelse att pulsa i den djupa, silkeslena sanden. Man blir trött rätt fort, men gläds också åt den gratisträning det ger, och ser framför sig hur ens vader och skinkor kommer bli hårda som granit - iallafall om man skulle tvingas gå här varje dag. Nåväl - väl framme vid den första "pulkbacken" var det Tina som fick ta jungfruåket, och efter att den lille gossen som hyrde ut pulkan åt oss och även fungerade som pulkguide, förberett backen genom att kasta fuktig sand på den som han fick tag i genom att snabbt som attan gräva ett djupt hål med pulkan, så fick Tina sätta sig på pulkan och sen bar det iväg. Det var kanske inte den snabbaste pulkafärd som någonsin dokumenterats, men rätt skoj ändå. Och för att ni verkligen ska se hur det såg ut kommer vi nu - för första gången i våra resedagböckers historia - bjuda på ett rörligt klipp på det hela. Varsågoda:


Hej vad det går!

Kanske inte Pelles allra snyggast filmade jobb, men ändå - ni fick kanske ett hum om hur det gick till. Nå - vi fortsätter med de mer klassiska stillbilderna nu, ty näste man till åkning var förstås Pelle.


Living on the edge

Pelle valde av någon outgrundlig anledning att ha tröjan ut-och-in när han åkte. Och resten av dagen faktiskt. Han upptäckte också nackdelen av att inte ha någon form av glasögon på sig, då dessa pulkaåk visade sig stänka sand i ansikte på dess utövare på ett ganska så ohärligt sätt. Men kul var det.


Överlevare

När det visat sig att vi hade vad som krävdes av såväl mod som skicklighet, var det dags att förhöja upplevelsen ett snäpp, och gå till en brantare, längre backe.


Tina far iväg igen

...och i denna fick vi upp lite mer fart. Men det som till slut fick oss att vekna var inte de snabba och livsfarliga pulkaåken, utan snarare tillbakaklättringen upp till toppen igen efter fullbordat åk.


Sandvadande

Ty här snackar vi inte att man får lite mysig solvarm sand mellan tårna när man går. Ty här går man inte - man VADAR till knähöjd i den djupa sanden. Vilket var väldigt mysigt på något sätt, men också ack så ansträngande för våra tunga, västerländska kroppar.


Coca Cola Light moment

Efter några åk kände vi oss således klara för dagen här, och lät vår lilla pulkaguide få en sista uppgift medan vi läppjade på våra iskalla burkar aspartamdryck, och det var att ta den här bilden. Som faktiskt är förvånansvärt välkomponerad för att vara tagen av någon annan än oss själva.


Snygg bild helt enkelt

Sen traskade vi tillbaks till taxin som stått och väntat på oss medan vi roat oss i pulkabackarna, ty det var dags att åka till nästa typ av sanddyner - nämligen de så kallade vita sådana. Färden dit gick i 120 på en förvånansvärt fin motorväg i sisådär en halvtimme, och sedan var vi framme vid Lotussjön och de vita sanddynerna.


Ökenpromenad

Både de röda och de vita sanddynerna klassas faktiskt som öken, och i öknar är det som bekant rätt jobbigt att gå. Detta - plus att det faktiskt är kul - fick Pelle att vilja tacka ja till erbjudandet att hyra en fyrhjuling och brumma omkring med när vi kom till de vita sanddynerna. Men Tina - som tycker allt sådant är fullkomligt livsfarligt - vägrade prompt, och istället blev det en långpromenad genom öknen.


Tina gör en sandängel

Nåja. Det gick ju bra det också, och om man blir trött kan man ju alltid lägga sig ner en stund i den varma sanden och forma sandänglar. Vilket Tina gjorde. Var åttonde meter (vilket i och för sig är en lögn, men det blir roligare resedagboksläsning så. I verkligheten gjorde hon bara en, och hur kul är det?).


Tinas sandängel


I Pelles fotspår

Efter en sisådär tjugo minuters spatserande i den djupa ökensanden kom vi till någon slags krön vi siktat in oss på. Stod och glodde där en stund, och sedan vände vi tillbaka igen. Turligt nog slapp vi gå vilse, då vi enkelt kunde följa våra egna fotspår.


Modigare än Tina

Vi gick och gick och i fjärran hörde vi motorljudet från de vars fruar inte förbjudit fyrhjulingshyrande. Pelle var dock inte så sur som det kan verka som i den här texten, utan det hela utvecklade sig ändå till en rätt trevlig promenix.


Tjusig Tinabild

På vägen tillbaka började det skymma så smått, och vi passade givetvis då på att utnyttja den läckra himlen och det snygga landskapet till att ta posera framför kameran för eventuella profilbilder. Tina var först ut.


Tjusig Pellebild

Sedan var det Pelles tur att med fast blick mot horisonten och hög frisyr bli dokumenterad i det vackra ökenlandskapet. Sen blev det bilfärd hem, och vi kände att denna natt kommer vi att somna ovaggade. Om inte något gardinmonster börjar bråka förstås.


<MENY>